stay alive | h.s

kapitel 9

Zoes perspektiv. 

"Tar du ett bord så beställer jag. Vad vill du ha?"  säger han och ställer sig i den lilla kön på det lilla men samtidigt hemtrevliga caféet. 

"En kaffelatte blir bra, tack." ler jag försiktigt och sätter mig vid ett bord intill fönstren ut mot gatan. Jag sneglar mot Harry medan han står i kön. Han möter tjejen i kassan med ett litet leende innan han tar fram sitt kort ur fickan och betalar för fikan. Egentligen borde jag protestera mot att han betalar för mig också, vi känner ju inte ens varandra. Men istället bör jag nog visa min tacksamhet för det. En känsla inom mig får mig att tro att han är svårövertalad. Han vänder sig om och tittar på mig och jag blir avslöjad över att jag haft ögonen på honom. Ett oväntat leende som gör att ett par smilgropar syns gör att han vänder sig om igen för att dölja det och lyfter upp brickan. 

Jag tittar generat ner i bordet medan han går emot mig. När han sätter ner brickan tittar jag upp och möter hans blick. 

"Jag köpte en chokladboll också. Inte så glamoröst men vem gillar inte chokladbollar?" säger han och sätter sig på stolen mitt emot mig. 

"Alla gillar chokladbollar." ler jag och hänger av mig min jacka på stolen. 

"Precis min tanke." säger han och gestikulerar till kaffe latten som står mellan oss på bordet. 

"När släppte du din första bok?" frågar han och tar en klunk av sin kaffe.

"När jag var 19, så för två år sen." 

"Wow, det är rätt tidigt va?" frågar han förvånat. Jag nickar kort och döljer mitt leende genom att dricka av kaffet. Jag är stolt över att vara så tidig med att släppa mina böcker. Författare slår inte igenom förrän närmare 30, oftast senare. 

"Vad var det som fick dig att börja skriva?" frågar han och lutar armbågarna mot bordet så att våra ansikten kommer närmre varandra. Vanliga frågan som alla ställer.

"Jag har alltid skrivit. Men efter mina två första böcker märkte jag att man verkligen kan påverka. Alla har makt, världskänd eller inte. Alla kan göra något för att påverka andra människor, och det kan jag göra med mina böcker. Nu skriver jag för min egen skull och för att få fram ett viktigt budskap. Det känns som att böckerna får en mening då." berättar jag och dricker mer av kaffet för att tysta mig själv. Så fort jag börjar prata om mina böcker spårar det ur, bara för att jag är så passionerad i min konst jag skapar med bara bokstäver. 

"Svarta tecken på vitt papper. En sådan enkel sak kan skapa magi, men de som inte håller med förstår inte." säger jag. Harrys ögonbryn åker fundersamt ihop så att en liten rynka precis mellan dem kommer fram och jag skrattar tyst. 

"Vad menar du med de som inte håller med förstår inte?" frågar han. Jag antar att det var det som fick hans ögonbryn att rynkas.Det uttrycket låter både egoistiskt och idiotiskt. Men det ligger så mycket sanning i det. 

"De personer som inte håller med om att böcker kan vara magi för vissa förstår inte. Till exempel de som inte håller med om att ett botemedel mot cancer behöver uppfinnas förstår ju uppenbarligen inte, förstår du?" frågar jag. "Det var en dålig liknelse då jag hoppas alla förstår att det behövs något som kan bota cancer." lägger jag till och skrattar lätt.

"Jag förstår vad du menar. Ungefär som att de som inte förstår vad ett foto föreställer kan inte hålla med om det man vill förmedla." säger han och lutar sig tillbaka i stolen igen. "Trångsynta människor, alltså" flinar han.

"Precis." ler jag försiktigt.