stay alive | h.s

kapitel 22

Zoes perspektiv.

Det blåser ljummet. Sådär som det gör på en sommarkväll. Till och med i London. Jag njuter, till 110%. Jag stannar intill den lilla ån och sätter mig på kanten. Vattnet åker fridfullt framåt, och för en sekund se det nästan lockande ut att hoppa i. Men sen kommer jag på att det är det inte alls, efter en tanke på hur ofräscht vattnet faktiskt är. På andra sidan går en kvinna förbi, hon möter min blick och jag ler försiktigt. 

"Här, de hade ingen vanilj, den var helt slut. Så jag tog choklad istället." Harry sätter sig ner bredvid mig och räcker mig glassen.

"Perfekt." svarar jag. 

"Hur går det med boken?" Han ställer alltid samma fråga, ibland vet jag inte ifall han gör det för att han genuint vill veta, eller ifall han gör det för att bara ha en fråga att ställa.

"Jo, det går väl framåt. Jag tror jag är ungefär halvvägs." berättar jag.

"Vad handlar den om? Det har jag aldrig fått reda på." 

"Det får du inte heller." flinar jag.

"Passa dig. Om du inte berättar puttar jag ner dig." hotar han och nickar menande mot ån.

"Okej, okej." suckar jag och tar en till sked med glass. Han har så mycket frågor, jag med, men sådana jag inte vågar ställa. Till exempel, minns du vad som hände häromkvällen? När vi kysstes? Minns du hur älskvärt du kysste mina läppar? Vet du om hur svaga mina knän blev? Vet du om hur fort mitt hjärta slog? 

"Det är en roman. Om Scott och Kate. Två ungdomar, eller ja, i vår ålder. Inte så mycket ungdomar kanske, men ungdomar här inne." säger jag och knackar på tinningen med pekfingret. "Hur som helst, de älskar varandra till döds, men flera saker kommer emellan." berättar jag.

"Det ska bli spännande att läsa den när den släpps." säger han.

"Ska du läsa den?" frågar jag. 

"Självklart." svarar han. Jag tittar ner i knäet och nickar kort.

"Vill du inte det?" frågar han, lite sårad på rösten.

"Jo, det känns bara konstigt. Att veta att du läser det jag skriver." 

"Känns det så när dina vänner läser dina böcker också?" 

"Nej, inte riktigt." svarar jag och tittar bort. Jag tror vi båda vet om vilka knappar vi trycker på. Och jag tror vi båda minns kyssen. 

"När åker du?" frågar jag. Mina kinder är blossande röda, och jag vill inte att han ska förstå någonting.

"Jag vet inte. Jag vet inte om jag åker ens." 

"Varför inte?" frågar jag. Jag hör till och med själv hur irriterad jag låter. Jag skäms. Men jag behöver höra det. Om det är den anledningen jag tror det är. 

"För jag kanske vill stanna här."

"Varför vill du stanna här? Du älskar det där sommarstället, det har du själv sagt." säger jag. Jag trycker, pressar, desperat. Men jag vill veta. Jag måste veta. 

"För jag vill stanna med dig." säger han och tittar på mig. Jag tittar rakt fram, på andra sidan ån. Jag vågar inte möta hans blick. Det är så lätt att skriva om sådana här stunder. Sätta ord på känslor och upplevelser. Hitta på. Men när det väl händer på riktigt, då åker livet berg- och dalbana och det är svårt att få tillbaka en normal hjärtrytm. När jag väl möter hans blick, då släpper det. Alla funderingar och tankar som hållit mig uppe om nätterna. Det är då jag förstår varför skrivandet flyter på, varför jag kan få fram så många känslor. Varför världen är i sprakande färg och inte längre grå. Han tar min hand i sin, och jag ser hur våra händer automatiskt flätas ihop. Gjorda för varandra. 

"Får jag kyssa dig Zoe?" frågar han. Inte stupfull och dimmig i blicken. Kanske lite dimmig, men inte av den anledningen. Jag sväljer och nickar sakta. Visst får han det. Varför skulle han inte få? Han lutar sig fram och våra läppar möts som två magneter. Hans läppar smakar jordgubbsglass. Mina smakar choklad. Det blir en bra blandning. Bättre än bra. Underbar. När han lutar sig tillbaka slickar han sig lätt på tummen och drar den vid min mungipa. Den snurrande känslan är tillbaka och slår mig rakt i ansiktet.

"Du hade glass där." viskar han, våra ansikten bara några decimeter ifrån varandra. Jag kan inte låta bli att le, och försiktigt sträcka fram min hand och drar undan lockarna från hans panna. 

"Följ med mig till sommarstället." ber han. Jag nickar kort utan att tänka igen det något vidare. 

"Vilken underbar sommar." ler han. Jag nickar igen. Lite svårt att få fram ord. Knäna är fortfarande lite svaga och jorden snurrar fortfarande lite sådär underbart. 

Rösta och kommentera, är ni fina <3