stay alive | h.s

kapitel 48

Zoes perspektiv.

Den mjuka heltäckningsmattan var varm mot mina fötter när jag klev ut från badrummet. Klockan var ett. Vi skulle ut och äta. Hela förmiddagen hade vi legat i sängen. Utanför fönstret var himlen grå och luften kall. Vi hade inte förväntat oss något annat, det var annat i somras.

Jag drog handduken närmre kroppen. Den varma fuktigheten lämnades kvar i badrummet. En smäll från en låda ekade i rummet. Jag vände blicken mot sängen.

"Vad händer?" frågade jag och mötte Harrys stressade blick. Han låg på min sida av hotellsängen.

"Ingenting-..." började han men blixten slog till och jag insåg vad han hade gjort. Med snabba steg tog jag mig runt till min sida av sängen och ryckte upp lådan till nattduksbordet. Min dagbok låg annorlunda än vad jag hade lagt den sist, och när jag tog upp den så var en sida vikt av misstag. Jag släppte taget, lät den landa på golvet innan jag mötte Harrys blick. Han hade rest sig upp ur sängen.

"Zoe-..."

"Hur fan vågar du? Jag följde med dig till ditt sommarställe. Litade på dig till 110%. Du läste min dagbok. Jag förlät dig. Följde med dig genom Storbritannien, hem till din familj. Du läste min dagbok igen. Hur fan vågar du?" Jag spottade fram orden. Det ena efter det andra. Varje fyllt med hat och ilska.

"Jag letade efter en sak. Jag läste inget-..."

"Skitsnack! Om du inte hade läst hade du inte haft så jäkla bråttom att få undan boken. Jag trodde du skulle ta min andra chans och fixa det. Men nej, du gjorde samma jävla sak igen." Jag tog tag i mina kläder och rusade in på toaletten. Tårarna började rinna. Han hade sabbat det, och mitt hjärta sprack i tiotusentals bitar för det. Jag gav honom min tillit från dag ett, och även när han inte förtjänade den, så gav jag honom ännu mer. Han bankade på dörren. Jag öppnade upp den rakt i ansiktet på honom och gick fram till min resväska. Jag tryckte ner allting och drog igen dragkedjan med skakiga fingrar.

"Vad sysslar du med?" frågade han panikslaget. Jag tog tag i handtaget och tog upp den från golvet.

"Jag trodde jag kunde lita på dig den här gången. Men du gör samma jävla misstag en gång till. Jag tänker inte tillåta mig själv att leva såhär Harry. Du har gjort det en gång, du gjorde det en gång till. Hur ska jag någonsin kunna lita på att du aldrig gör om det? Du kan inte komma in i mitt liv och riva ner allting. Det gör så jävla ont. Jag vill inte mer." svor jag med tårarna rinnandes. Blicken blev alldeles suddig. Hjärtat slog krampaktigt i bröstet. Jag tänkte inte låta det hända igen, att mitt hjärta skulle krossas totalt om och om igen.

"Du kan inte lämna mig Zoe. Inte nu." sa han och tog tag i mina händer. Jag ryckte mig loss och vek undan med blicken.

"Låt bli." sa jag med sprucken röst. Jag tog tag i väskan och gick mot dörren innan jag hann falla för honom igen. Det var ett slag i magen. Rakt i ansiktet. Ett mot varje käke. Förblindande och smärtsamt.

"Om du lämnar mig nu vet jag inte vad jag gör." sa han. Jag vågade inte se honom i ögonen. Om jag gjorde det, då visste jag att jag skulle stanna. Ramla in i hans famn och förlåta honom för allt han någonsin skulle göra eller hade gjort. "Snälla gå inte." bad han igen, och hans röst sprack. Han lät som en liten pojke. Han föll ner på knä, och jag ville bara dö. Jag ville inte stå ut med smärtan jag kände. Den som rev mig itu. Högg mig i hjärtat. Läkte ut smärta och bara smärta. Ingen sorg, bara ren och skär smärta. Och det var inte bara att han hade läst dagboken igen, det var att jag inte kunde lita på honom.

Jag öppnade dörren och kastade mig ut. Han reste sig upp och följde efter, försökte stoppa mig, tog tag i min hand, drog mig intill sig. Men jag slet mig loss, tryckte stressat på hissknappen medan jag bad honom sluta.

"Om du låter mig gå så hör jag av mig. Låt mig åka hem, låt mig vara. Prata inte med mig, ring mig inte, kom inte hem till mig. Låt mig vara och jag hör av mig." sa jag och mötte hans blick för första gången. Han var alldeles blöt runt ögonen. Tårarna hade runnit ner längs hans kinder på samma sätt som mina tårar hade tvingat sig ut. Jag blundade. Jag ville inte se, jag ville inte känna. Hissen kom.

"Ring mig inte. Kom inte hem till mig." upprepade jag och klev in i hissen. Han lät mig. Och det gjorde så jävla ont. Jag vet inte om jag var nöjd med det. Antingen älskade han mig tillräckligt för att kunna göra det jag bad honom om. Antingen älskade han mig tillräckligt för att kunna släppa taget om mig, för att jag lovade att komma tillbaka, eller så älskade han mig inte tillräckligt för att kämpa. Jag lutade mig mot hissvägen. Jag visste inte vad som gjorde mest ont. Att jag hade lämnat honom så fort, eller för det han hade gjort. Han hade läst min dagbok, igen. Där jag hade skrivit om smärtan jag hade känt förra gången han hade läst i den. Han visade att jag inte kunde lita på honom. Han höll inte löftet, gick över gränsen, förstörde mig totalt.

Jag tog mig ur hissen med resväskan släpandes efter mig. Hela bröstet pulserade i smärta. Jag fick blickar från alla jag gick förbi. Mina kinder var redan helt glansiga och ögonen svullna. Jag vinkade till mig en taxi, bad honom att köra mig till tågstationen och brast ut i gråt igen. Han frågade ifall han kunde hjälpa mig på något sätt, men jag skakade bara på huvudet och tackade tyst. Jag älskade honom med hela mitt hjärta, men kunde samtidigt inte lita på honom som jag ville. Det kanske var det som gjorde mest ont, att jag var olyckligt kär. Jag föll för fel människa men hoppades, det var därför jag krossades.

Jag köpte en biljett till Manchester. Det värkte i hela kroppen, tillbaka till Harrys hem. Men det var det tåg som gick ifrån Glasgow fortast, och sedan skulle jag vidare direkt till London.

Jag tog mig in på tåget med väskan i handen. Det var proppfullt, men jag satte mig ner på en ledig plats. Alla kollade på mig, och jag hatade det. Jag tittade ut genom fönstret och tårarna började rinna igen. Jag torkade tår efter tår, gömde mig för alla blickar.

Någon satte sig ner bredvid mig. Jag tittade upp och möttes av ett par äldre ögon. Kvinnans medlidande blick skar i mitt hjärta. Hon la armarna runt om mig och strök mjukt med handen över min rygg. Jag lutade min panna mot den äldre damens axel och lät henne trösta. Även fast famnen var främmande kändes det betryggande. Och jag visste att jag skulle förlåta min kärlek, trots att jag inte kunde lita på honom, så skulle jag aldrig klara av att lämna honom.

"Kära du, du kommer få ditt hjärta krossat så många gånger. Men håll kvar vid den som älskar dig mest. Det är det enda jag kan säga. Sedan är det upp till dig att bestämma, men jag lovar dig att dagen du finner din trygga kärlek kommer det hålla länge." sa hon med skakig röst. Hennes svaga armar gav mig så mycket styrka, så jag höll kvar vid henne ända tills tårarna hade slutat rinna och hon var tvungen att stiga av.

"Lycka till, vackra du." viskade hon och släppte taget om mig. Då grät jag ännu mer.