stay alive | h.s

kapitel 34

Zoes perspektiv.

Om han älskade mig tillräckligt, skulle han aldrig lämnat mig. Om jag älskade honom tillräckligt, skulle jag aldrig släppt tagit. Det var ömsesidigt, så jag kunde inte skylla på någon av oss. För det var bådas fel. Jag önskade jag kunde knäppa med fingrarna. Men jag trodde inte på magi, det skulle inte fungera.

Det var med darriga knän jag satte mig ner i flygplansstolen. Det skulle inte finnas någon återvändo. Jag skulle flyga till USA för att hälsa på honom. Vi hade skrivit lite, och jag var på väg. Han visste ingenting. Det hade varit ett spontant beslut, fast tanken hade funnits där länge. Jag var på väg, och skulle träffa honom. Scott.

Harry var med några kompisar, och jag var ensam i huset. Tystnaden var både bekväm och oroväckande på samma gång. Det gav mig tid till att skriva och det var just det jag behövde, trots att jag var riktigt bakfull. Jag brukade inte kunna skriva när jag var bakfull, men konstigt nog gick det. Jag hade väl ganska mycket på hjärtat.

Man kunde tro att jag inte mindes, men det gjorde jag. Varenda detalj, i alla fall från det att vi gick hem till jag gick och la mig. Resten var lite dimmigt. Harrys skräckslagna blick, hur kall och hård han var på rösten när han drog upp mig ur poolen. Jag hade kontroll, tyckte jag, jag ville bara vara kvar under vattnet en stund. Det var skönt, att känna hur varenda muskel slappnades av och luften sakta försvann från lungorna för att ersättas med ny frisk syre. Jag tror jag inte riktigt förstod hur berusad jag var. Det gör man aldrig när man är väl det.

"Zoe! Vad i helvete håller du på med?!" Harrys panikslagna, ilskna röst ekade i mitt huvud. Han hade blivit så rädd, så orolig. För mig. Hjärtat började klappa så fort jag tänkte på det.

...

"De hällde ett helt pepparkar på din pizza. Gott va?" flinade Harry och stack in huvudet i bilen med pizzorna i handen. Jag tog emot dem och skakade på huvudet.

"Jag häller snart ett helt pepparkar i din mun." hotade jag. Han var inte sen med att sätta ut en hand och trycka bort mig så långt bort från honom som möjligt. Det slutade med att halva mitt ansikte var tryckt mot bilrutan. Jag slog till honom på armen och han släppte. Jag var fri.

"Hur går det med boken?" frågade han efter en stunds tystnad.

"Jodå, det går väl framåt. Det är några kapitel kvar, sen ska jag bara läsa igenom allting och rätta, skriva om, lägga till. Så det kommer ta ett par dagar." sa jag. Jag ville helst inte prata om boken med Harry längre. Efter det han hade sagt på den där kvällen, när vi skulle sova, hade jag smugit runt på tå när det gällde boken. Jag vet inte varför, men jag kände ånger. Det var generande att han läste en bok som jag hade skrivit och som handlade om honom. Han hade varit så ivrig med att läsa boken. Det var som om han visste att det var honom jag relaterade till.

"Härligt." sa han och gungade med huvudet i takt till musiken som spelades på radion. Jag drog ner rutan och lutade huvudet mot dörrkarmen. Det var säkert tio minuter tills vi var hemma. Tills dess kunde jag ta en liten tupplur. Jag märkte inte att bilen sakta men säkert slutade och rulla innan Harry började gorma och svängde till sidan av vägen.

"Helvete." mumlade han frustrerat och slog handflatorna mot ratten.

"Vad händer?" frågade jag och satte mig upp ordentligt.

"Fucking bensinstopp. Jag orkar fan inte." stönade han och lutade huvudet mot nackstödet. Jag la baksidan av handen mot munnen för att inte börja fnissa. Det var ganska ironiskt.

"Sätt dig här. Jag puttar, här stoppar vi upp all trafik." sa han och hoppade ur bilen. Jag knäppte upp bältet och gick till andra sidan och satte mig i förarsätet. Harry började putta bakom bilen, och sakta men säkert började den rulla igen.

"Kom igen då!" ropade jag och skrattade tyst.

"Håll käften Zoe! Gör det bättre själv!" pustade han. Vi ställde bilen längre till vägkanten, intill en liten anslutande väg. Harry ringde efter Gabriel som skulle komma med bensin, tills dess satt vi på motorhuven och åt pizza i solnedgången.

"Harry, vet du vad jag brukar göra ibland?" frågade jag och satte mig i skräddare så att våra ben var tätt emot varandra.

"Nej, Zoe, det vet jag faktiskt inte." sa han med ett flin. Jag himlade med ögonen. Han skulle alltid förlöjliga mig.

"Ifall jag har skriv-torka, då brukar jag sätta mig på ett tåg och ta in på ett hotell eller vandrarhem någonstans, oftast där jag inte vet var jag är. Bara för att komma hemifrån. Få snurr på hjärnan." sa jag och skrattade tyst.

"Du är så jävla konstig ibland." suckade han och la en arm runt mina axlar och drog mig närmre. Han kysste min hjässa, och jag lutade mig mot honom medan vi väntade på Gabriel som skulle rädda oss.