stay alive | h.s

kapitel 36

Zoes perspektiv.

Vi låg ansikte mot ansikte i sängen. Det var bara några centimeters mellanrum. Jag kände hans mjuka andetag mot mina kinder. Det var av någon anledning lugnande att lyssna på hans andetag, och hjärtslag. De två grejerna, kunde jag lyssna på i flera timmar utan att tröttna. Och havet. Havet kunde jag också lyssna på i flera timmar. Men havet kunde vänta. Havet skulle alltid finnas kvar för mig. Men det var oklart ifall Harry skulle, därför tog jag varje tillfälle till att lyssna på honom och allt han hade att säga.

"Varför tittar du alltid på mig?" frågade han med en låg, viskande röst. Jag log försiktigt. Trots att han blundade förstod han att jag hade min blick fäst på honom.

"För att jag vill." svarade jag och flyttade mig ytterligare ett par centimeter närmre honom. Jag såg ett litet leende på hans läppar som han snabbt försökte få kontroll över. "Du tittar på mig med ibland, det vet jag." la jag till och strök med tummen över hans kind. Vad var klockan? Ett? Två? Jag vet inte. Det var i alla fall ganska sent. Men vi hade suttit ute på verandan hela kvällen och druckit ett par glas vin, så vi var lite runda under fötterna. Särskilt jag, för Harry hade skämtat med mig och spetsat vinet och hällt i alldeles för mycket vodka. Magen höll på att vända sig ut och in för jag var inte beredd på den starka smaken. Det var så varmt på verandan, trots att solen hade gått ner. Stenplattorna var fortfarande varma långt in på kvällen eftersom solens strålar hade värmt upp dem hela dagen.

"Okej, jag erkänner." sa han och log igen. Den här gången försökte han inte låta bli. Jag fnissade tyst, och fortsatte dra med lätta fingertoppar i hans lena ansikte

"Vad bra." viskade jag. Det var stunder som dessa, som man förstod hur ömtåligt livet är. Vilken lyckligt lottad person man var.

"Är du törstig?" frågade jag. Han hade fuktat läpparna ofta, och det tog inte lång tid innan de blev torra igen. Vi hade ätit pizza tidigare. Jag blev alltid törstig av pizza. Kanske blev Harry det också. Ändå skakade han på huvudet.

"Du ljuger." sa jag.

"Det var en vit lögn. Vita lögner är ofarliga." svarade han. Jag reste mig upp ur sängen och gick ut i köket för att hämta ett glas vatten till honom. Han protesterade inte, så jag visste att han ville ha något att dricka. När jag kom tillbaka drack han upp det på ett par sekunder.

Jag la mig raklång i sängen med blicken i taket. Harry ställde glaset på nattduksbordet och la sig ner igen med ansiktet mot mig. Vi låg så, tysta en stund. Till slut somnade vi båda två, och det var nog bäst så, för klockan var mycket och det hade varit en lång dag.

hur har er sommar varit? <3