stay alive | h.s

kapitel 20

Harrys perspektiv.

"Här hade jag mitt första jobb!" säger hon upprymt och pekar längre fram på gatan.

"Jag var sexton år och det enda jag fick göra var och springa fram och tillbaka med disk." berättar hon med en suck, men leendet är ändå kvar på hennes läppar. Hon stannar utanför caféet och tittar sedan på mig.

"Vart var ditt första jobb?" frågar hon och tittar upp på mig. Hon ler smått så att ögonen blir mindre. 

"Jag stod och sålde glass till alla barn vid stranden. Det slutade med att jag fick tvätta händerna varannan minut eftersom de aldrig torkade bort sanden från händerna när jag räckte glassen till dem. Efter två veckor var mina händer torra som snus." berättar jag. Hon tittar ner i marken och fnissar tyst innan hon tittar upp på mig igen.

"Vart fick jag aldrig redan på." 

"Ja, inte här i alla fall. Här finns ingen strand." flinar jag. Hon boxar till mig löst på armen och suckar djupt.

"Kom igen nu, sluta ljug." säger hon. 

"Jag ljuger inte." 

"Men du håller undan sanningen, samma sak." 

"Nej, inte alls. Att säga att jag sålde glass i Irland är att ljuga, för det gjorde jag inte. Men jag sa aldrig vart det var, vilket betyder att jag bara höll undan sanningen. Men ingen lögn inblandad."

"Åh, du ger mig huvudvärk." klagar hon och masserar sina tinningar.

"Tack detsamma." flinar jag. Vi fortsätter gå och en tystnad lägger sig mellan oss. Det är kallt i luften såhär sent, eller tidigt, det beror på hur man ser det, men båda två är berusade så det är ingenting vi tänker på. 

"Det var en kiosk i närheten av vårt sommarställe. Jag började när jag var sexton. Precis som du. Varje förmiddag cyklade jag dit och var där tills sent på eftermiddagen när alla badgäster åkte hem för att äta. Det var det bästa jobbet jag någonsin haft. Jag satt ensam i en kiosk med hundratals glassar. Dessutom var det många snygga tjejer som kom och köpte. Jag jobbade där i två somrar. Det var nog den bästa tiden i mitt liv nu när jag tänker efter." berättar jag efter en stund med ett litet flin på läpparna efter de sista orden. Hon tittar upp på mig och ler.

"Slår det livet som fotograf?" frågar hon. 

"Tveksamt." svarar jag. Båda två skrattar tyst innan hon ställer nästa fråga.

"Vart låg det?" Hon är envis med den frågan. Inte för att jag har något emot med att svara på den. Jag gillar bara att driva med henne.

"Bournemouth." 

"Wow, har ni kvar sommarstället?" frågar hon exalterad. 

"Ja, fast jag har inte varit där de senaste åren. Mamma och pappa har varit där. Men i år ska de utomlands istället. Så nyckeln hänger hemma hos mig och samlar damm." berättar jag.

"Ska du dit i sommar?" Jag vet inte ifall det är jag som inbillar mig, men på något sätt intalar min hjärna mig att det är med besvikelse hon ställer frågan. 

"Jag vet inte." svarar jag ärligt. Från början var det tänkt att jag skulle dit. Ha semester, återuppleva gamla minnen från min barndom och mina tonår. Men jag är osäker. Nu när jag träffat Zoe vill jag stanna i London. Jag är kluven. Vi har otroligt roligt tillsammans och så fort en liten lucka finns dyker bilden upp i mitt huvud över hur hon mötte mina läppar inne på toaletten. Det sprätter i hela kroppen när jag tänker på det. Jag blir lycklig och skuttig. 

"Gör det. Om du vill." säger hon, men hon tittar inte på mig när hon säger det. Och jag får det bekräftat. Besvikelsen i hennes röst är omöjlig att dölja. Hur mycket hon än försöker.

"Vi får se." säger jag kort och avslutar samtalet. Vi fortsätter gå, och egentligen tar vi en omväg till min lägenhet. Men det gör inget.

"Snart ska alla gå till jobbet. Och här går vi på Londons gator. Lite småfulla och glada." säger hon och fnissar tyst. "Titta solen där borta!" piper hon när hon ser solens strålar möta dagen. Eller dagen kanske möter solens strålar. Jag vet inte.

"Vad vackert." ler hon.

"Precis som du."  Tänker jag för mig själv. Jag är inte modig nog att säga det rakt ut. Men när hon tittar upp på mig med en chockad min förstår jag att det är precis vad jag gjort. Båda två är nog lika chockade, men när hon generat tittar ner i marken och svarar "Tack, du med." förstår jag att jag inte gjort bort mig. 

Rösta och kommentera mina hjärtan ♡