stay alive | h.s

kapitel 4

Harrys perspektiv.

Idag var hon där. Våra blickar möttes och för första gången kunde jag känna en koppling till henne. Annars är det bara jag som ser henne. Men idag såg hon mig också. Just i stunden kändes det som en evighet, men efteråt så kände jag att det bara var ett par sekunder som våra blickar hade kopplats ihop. 

Jag skulle gått fram och pratat med henne, men det fanns bara inte i mig. Det behöver gå några fler dagar. Vi behöver bli kopplade till varandra fler gånger innan jag tar det steget. 

Med snabba steg går jag upp för trapporna innan jag låser upp dörren till min lägenhet. Jag undrar var hon bor.

Jag kliver ur mina skor och skyndar mig in på kontoret innan jag lägger in bilderna i datorn. Fotoutställningen är om två veckor och jag har fortfarande inte alla bilder klara. Jag behöver mer inspiration och motivation. Det känns som att bilderna aldrig kommer ha tillräckligt stor mening till mig, och om jag inte stolt kan visa upp de borde jag antagligen inte göra det.

Tio dagar, om jag inte har alla bilder får jag ta några andra. Även fast jag inte vill. 

Suckandes lägger jag ner kameran i kameraväskan igen innan jag lägger ner visitkorten om utställningen i jackfickan och lämnar lägenheten igen. 

Londons gator är alldeles för regniga, även fast det finns i charm i det också. Men det är för grått och trist. Inga löv på träden, inga färgglada blommor, ingen värme. Inte just nu i alla fall, vädret ändrades fort. Kanske det är därför jag har döpt utställningen "Aska". Jag längtar efter sommaren och värmen. Det deppiga vädret tar över mig, utifrån och in. 

Inom några få minuter är jag framme vid lokalen. Regnet fortsätter smattra mot rutorna men tack och lov är jag skyddad från regnet. 

"Harry! Så du har pallat dig ut." Dylans bekanta röst och en dunk i ryggen gör att jag vänder mig om. 

"Käft." flinar jag och tar ett broderligt handslag med honom.

"Om du hade visat ditt arsle här fler gånger hade jag serverat dig ett glas personligen men idag får du fan hämta själv." säger han och pekar mot det stora bordet mitt i lokalen fyllt med dricka och tillbehör.

"Jag skulle aldrig kommit hit." säger jag och går förbi honom men ger honom en vänlig klapp på axeln. Dylan är schysst, men han är förjävlig att ha och göra med ibland. Inte på sättet att han är svår att ha och göra med, utan han ska alltid jävlas. Det är därför jag sällan går på hans utställningar, när man umgåtts med honom så har man fått en dos som räcker ett tag. Han är duktig, men ibland lite för självgod.

Jag tar ett glas med champagne och går för att titta på hans bilder. Behagligt småprat fyller lokalen. Om jag hade orkat så skulle jag försökt lägga på minnet vad han har gjort med sina bilder, men idag är jag bara här för att titta och visa lite lojalitet. Fler kanske kommer på min utställning och köper mina bilder då.

Jag vänder mig om för att titta var aset han själv är någonstans men stannar tvärt när min blick går över personen bredvid mig. Luften är påväg att gå ur mina lungor när jag ser vem det är. Det är hon från parken. Hennes blick är fäst på bilden framför henne och hennes jacka hänger över armen som hon sedan har i kors över den andra. 

"Känner du Dylan?" frågar jag. När hon står bredvid mig kan jag inte låta bli. Jag kollar på bilden som hänger framför henne när hon tittar upp på mig.

"Nej, jag gick förbi och hade inget bättre för mig. Du då?" säger hon och tittar på bilden.

"Han är en gammal vän. Vad tycker du om hans bilder?" frågar jag och möter hennes blick. Hennes ögon är bruna, precis som jag föreställt mig, men det är inte färgen som säger så mycket. Det är sättet hon möter mina ögon. De är varma och välkomnande, inte för på men inte dömande. Neutrala och vänliga.

"De är helt okej. Inget speciellt." säger hon och rycker lätt på axlarna medan hon drar undan en hårslinga från sitt ansikte. "Men säg inte det till honom." lägger hon till och skrattar lågt. Jag kan inte låta bli att le. Hon tittar sig om för att se så att ingen har hört.

"Lovar." försäkrar jag. "Så, vad gör du för något?" säger jag för att försöka starta upp ett samtal. Hon är inte svår att ha en konversation med hittills, det känns naturligt. Som att jag redan känner henne, fast ändå inte. Jag känner hennes utseende, om jag gör. Men jag känner inte henne. 

"Jag är författare." säger hon och forsätter gå när jag visar med handen att vi kan fortsätta om hon har lust.

"Vad skriver du?" frågar jag. Boken hon alltid skriver i använder hon antagligen för att skriva sina böcker i. Jag trodde det var utdött för längesedan att skriva för hand, men hon kanske är originell.

"Skönlitteratur. Mest romantik. Du?" säger hon med ett svagt leende. 

" Spännande. Jag är fotograf. Oväntat?" säger jag och drar i kameraväskan för att fastslå mina ord.

"Inte speciellt." ler hon. 

"Jag borde nog dra mig. Jag behöver fixa några bilder till min utställning." säger jag och drar upp ett kort ur min jackficka som jag räcker henne. "Vad heter du?" frågar jag och drar för kappan över min framsida för att göra mig redo att gå ut i rusket igen.

"Zoe Dawson." ler hon och tittar upp från kortet.

"Det var trevligt att träffa dig Zoe, hoppas vi ses igen." säger jag, menande mot utställningen. Och generellt också. 

"Detsamma." ler hon och vänder sig mot bilderna igen när jag går. 

Zoe Dawson. Namnet passar henne, det var inte var jag föreställde mig. Jag föreställde mig kanske Josephine, men Zoe beskriver henne bättre. Det beskriver de bruna ögonen, matchandes med håret i olika nyanser av brun. På sommaren är det säkert ljusa slingor i, blekta av solen. Leendet kunde värma många hjärtan, mitt är ett av dem.