stay alive | h.s

kapitel 38

Zoes perspektiv.

Vi tittade bara på varandra när vi trodde att den ena inte visste. Vi hade inte sagt något på hela dagen, båda väntade på att den andra skulle säga något. Det var fruktansvärt på alla sätt och vis. Jag ville kasta mig över honom. Kyssa honom tills läpparna var glansigt svullna. Men jag kunde inte. Han hade läst min dagbok. Men han älskade mig. Jag älskade honom. Det gjorde ont. Hjärtat stramade och mitt bröst var tungt. Vad skulle jag säga? "Det gör inget." Men det gör faktiskt mycket, väldigt mycket. Gränsen var nådd. Vi åt rester, det var det ända som fanns. Ett paket mjölk, ett paket juice, ketchup. några sega flingor, bröd som höll på att mögla, en gammal ost och lite smör var det enda som fanns kvar i huset. Harry värmde maten och satte sig ute på verandan. Han hade lämnat en tallrik täckt med ett mikrolock färdig att värma till mig på köksön. När jag kom ut från sovrummet vi hade delat under sommaren så satt han fortfarande kvar där. Jag hade gått ut på en promenad, när jag kom tillbaka satt han på verandan och åt så jag smet in för att packa min väska. Imorgon skulle vi åka hem. Det var vår sista dag, och den var stel, hemsk och fruktansvärd.

Jag gick fram till tallriken. Det var spaghetti och köttfärssås. Harry hade rivit ost och lagt i en skål bredvid så att jag kunde hälla på det efter jag värmt maten. Han visste att jag älskade ost på köttfärssås. Han satt på verandan hela tiden och tittade på havet. Det hade varit enklare ifall han hade gått in och kanske packat sina väska, så att jag inte hade ett val om var jag skulle sitta. Men det hade varit fånigt av mig att sätta mig någon annanstans, ketchupen stod dessutom på bordet framför honom. Jag gick ut, satte mig på stolen bredvid Harry och började äta. Han sa först ingenting, utan drack bara från sin öl.

"Zoe, jag är ledsen." viskade han.

"Jag vet." mumlade jag svagt. Jag visste att han ångrade det, men det kunde inte bli ogjort. Och att veta hur mycket Harry nu visste, var ett slag i magen.

"Harry! Vad i helvete är det här?" En röst från andra sidan huset fick oss båda att lyfta blicken från horisonten. Svordomar och klagomål kom från personen, och det tog en stund innan det kopplade vem det var. Gabriel. Han kom fram runt husknuten med en tequilaflaska i handen. Hans blick var helt dimmig och håret stod åt alla håll. Trots dimman i blicken gjorde det ont att se honom i ögonen. Han såg trasig ut.

"Gabriel?" Jag var först med att säga något. Han vinglade fram, svor när han tappade balansen och satte handen mot husväggen för att finna den igen.

"Du har fullt med öl på trappan, Harry, är du helt dum i huvudet eller? Det blir förstört där ute i värmen." sluddrade han. Jag gick reste mig upp. Beredd på att göra något.

"Det är tomma burkar. Varför är du så full?" Harry reste sig också upp. Jag bestämde mig för att gå fram och ta Gabriel till en stol. Han flinade när jag la hans arm om min nacke.

"Vilken brud du har hittat, Harry. Alla drömmer om en tjej som henne. Het, hjälpsam, sexig." Gabriel fortsatte att sluddra, och från att döma från min äcklade blick efter det han sa röt Harry till.

"Gabriel, det räcker." varnade han. Jag hjälpte honom till en stol, och tog sedan avstånd.

"Nej, du förstår inte. Jag har träffat en brud under sommaren. Vi hade något, hon och jag. Men nu såg jag henne med röven gnidandes mot en annan kille. Förstår du? Det skulle aldrig din Zoe göra. Se bara på henne, oskyldig som en ängel." sa han och tog en klunk av tequilan. Mitt hjärta hoppade till. Sättet han sa "din Zoe" på lät så självklart. Som om Harry och jag hörde ihop, på riktigt.

"Jag kör hem dig. Vi ska åka imorgon." Harry lät oberörd på rösten. Han hade inte lust att ta hand om en full Gabriel.

"Zoe, vill du hämta bilnyckeln?" Harry och jag tittade varandra i ögonen på riktigt för första gången på hela dagen. Hans blick visade att han skulle strax komma in efter mig, och att frågan bara var en ursäkt för att vi skulle kunna prata i fred. Jag nickade kort och gick in. Efter en halv minut kom Harry in, och stängde försiktigt dörren efter sig.

"Jag förstår inte vad det är med honom. Förr var han aldrig såhär. Varje gång vi har träffats har han varit packad." viskade han och tog bilnyckeln ur min öppna handflata.

"Han kanske inte mår så bra." föreslog jag och mötte Harrys blick igen. Det gjorde ont, men jag kunde inte vika undan.

"Ja, det är väl antagligen så. Härligt avsked från honom denna sommaren." suckade han. "Vill du hänga med?" frågade han och tittade ut för att se ifall Gabriel var kvar. Han lät desperat på rösten, som om han inte ville vara ensam med den alldeles för berusade mannen som en gång i tiden var hans bästa vän, om de inte fortfarande är det.

"Om han slutar sexuellt trakassera mig." sa jag och log försiktigt för att lätta upp den spända stämningen. Harry kollade på mig en extra gång, som för att dubbelkolla ifall jag hade menat leendet. Så jag log svagt igen, och då sjönk hans axlar ner en bit. Det var för jobbigt att gå runt och vara sur. Det var en sak att vara ledsen, sårad. Det kunde jag inte hjälpa. Men att sura över det han hade gjort skulle inte hjälpa. Jag ville inte att det vi hade skulle förändras. Trots allt. Men jag hade inte förlåtit honom, inte än.

"I så fall dumpar vi honom vid vägkanten." sa han och la handen på min korsrygg medan vi gick ut till Gabriel igen. Mitt hjärta skuttade till men jag försökte visa mig oberörd.

Harry körde hem Gabriel. Jag satt i passagerarsätet och höll dem sällskap. Gabriel sluddrade, och utan att få någon förståelse i det han sa fortsatte jag att lyssna.

På vägen hem igen satt Harry och jag helt tysta.