stay alive | h.s

kapitel 37

Zoes perspektiv.

Det kändes som om jag skulle spy. Det var som ett slag i magen. Knivhugg i hjärtat. Jag vände mig snabbt och sprang ut på verandan och fortsatte ner mot stranden. Det var för mycket. Mina känslor för Harry hade exploderat de senaste dagarna. Hjärtat var vildare än vanligt. Och det här var vad jag fick tillbaka. Min dagbok i hans händer. Jag hade till och med döpt min bok efter hans fotoutställning. Efter honom. Tårarna började rinna ner för mina kinder medan jag sprang ner mot vattnet. Jag behövde havet nu. Friheten, oändligheten. Den mjuka sanden under mina fötter. Det var jobbigt att springa i den, till slut föll jag med knäna ner och då spydde jag. Antingen var det chocken, eller så var det för att jag var full. Kanske både och. Vi hade varit hos Gabriel. Alla kvällar slutade i alkohol och jag hatade det. I övermorgon skulle vi åka hem, det var både sorgligt och lättande. Sommarens kvällar hade till majoriteten bestått av fester. Harrys steg bakom mig gav mig panik. Jag trodde han var kvar i huset.

"Kom inte hit." sa jag och strök med baksidan av handen mot min mun. Han kom fram ändå och sparkade sand över min spya. Jag borstade bort sanden från mina knän och började gå därifrån.

"Zoe, vänta!" ropade han och sprang ikapp mig. Jag ville inte visa mig såhär sårbar för honom. Och jag betedde mig som en barnrumpa. Omogen och barnslig som hade sprungit därifrån. Men han hade läst min dagbok. Det var hundra gånger värre än att han läste min bok. Och mina känslor för honom var ingenting jag kunde styra över. Han tog ett tag runt min handled och vred mig mot honom. Han höll så att jag inte kunde ta mig loss, men det gjorde inte ont. Harry skulle aldrig skada mig på det sättet. Vi stod ansikte mot ansikte och tårarna fortsatte ner för mina kinder.

"Jag kan inte hjälpa det! Jag kan inte hjälpa att jag fallit för dig! Du får hela mitt liv i otakt, och jag vet att du vet. Tror du inte jag hörde när du sa det själv? Att boken handlar om dig. Såklart den gör! Hela mitt liv snurrar runt dig nu, för jag är kär i dig! Borde du inte förstått det vid det här laget? Och det är det svaret jag får: Du läser min jävla dagbok! Hur kunde då? Det är så privat det bara kan bli. Och boken, jag har lagt ner min själ i den boken. Och den handlar om dig. Det är så självklart att vem som helst kan förstå det! Men det gör så jävla ont att veta att du inte känner detsamma! För du går runt och snokar, läser min dagbok! Om du hade haft respekt och känslor nog för mig hade du aldrig gjort något sådant!" Jag skrek, jag grät och jag snubblade på orden i varenda mening. När jag väl hade fått fram allting jag var andfådd. Jag andades häftigt, och tårarna fortsatte att rinna. Min kropp skakade, om inte Harry hade hållit i mig hade jag legat i sanden. Han var helt tom i blicken.

"Tror du inte jag känner detsamma? Det är så ömsesidigt det kan bli. Det finns ingen som kan beröra mig på det sättet som du kan. Men ibland tar du saker för givet, som att du kan använda en sådan personlig sak som tillhör mig. Som varenda människa på det här jordklotet kan läsa ifall de vill. Du kanske borde fråga först. Visa lite respekt. En fotoutställning är materiell, men inte känslorna och händelserna bakom. Precis som med dina jävla böcker."

Det gjorde så ont. Det gjorde så ont att se hans tomma blick. Höra de hårda orden. Jag skämdes. Ville sjunka genom marken och försvinna för all framtid. Jag förstod att det var fel. Att döpa något som från första början var hans. Men han hade fått reda på namnet på boken på fel sätt, via min dagbok. Som om det var något för allmänheten. Aska låg mig varmt om hjärtat också. Precis som för Harry. Harrys fotoutställning, aska, utan den hade vi inte varit här. Hur grå min värld hade varit innan Harry. Grå som aska. Aska innebar både glädje och sorg för mig. Precis som boken. Jag förstod att det gjorde ont för Harry. Han hade också upplevelser bakom ordet aska. Men det gjorde minst lika ont för mig med. Allting gjorde ont just nu. Alla minnen, alla känslor. Hur kunde han?