stay alive | h.s

kapitel 50

Harrys perspektiv.

Jag stirrade ut genom fönstret. Svetten rann längs min kropp. Musklerna var helt ömma och skakiga. Trots att jag hade sprungit till boxningslokalen och tränat där och sedan sprungit hem igen, var inte ilskan och känslorna försvunna. Eller dämpade rättare sagt, så som de brukade bli. Jag var arg, fruktansvärt arg, konstant. Och den jag var arg på, det var mig själv. Jag var förbannad för att jag lät det hända, för att jag tappade kontrollen. Jag ville komma åt hennes känslor och när jag läste dagboken första gången visste jag att det var fel, såklart, men jag kunde inte sluta. Ju mer jag läste desto mer beroende blev jag av att få reda på hur hon kände för mig. Hon sa det inte allt för ofta, men hon skrev ner det, alltihop.

Hon skrev om vårt första möte, om hur jag blev intressant för henne redan då. Hon skrev om allting vi gjorde och allting som hon kände. Det var så himla fascinerande hur hon kunde vara så stängd mot mig, men när hon skrev, då var det som om hon målade det vackraste konstverket någonsin, fast med ord. Jag ville höra henne säga det, det var därför jag köpte både boken och den inspelade versionen, för att få höra henne berätta om oss. Det kliade i fingrarna, så gärna ville jag att dagen skulle komma då den släpptes. Det var en skräckblandad förtjusning. Jag hade ju redan läst många delar av den, men inte det färdiga resultatet. Jag ville inte erkänna för mig själv hur nervös och rädd jag faktiskt var. Hela världen skulle snart få läsa om oss, även om de inte visste att det var om oss.

Jag stirrade på de gråa grenarna på de stora trädkronorna i parken utanför fönstret. På sommaren och hösten var dem som vackrast, men när det började bli vinter ville jag bara spy på den trista synen. Det påminde mig bara om hur Zoe hade beskrivit sin värld som grå. Jag undrade hur hon kände nu. För mig kändes det som att jag levde på natten. Det kändes som om jag levde i en promenad, mitt i natten i en mörk skog. Allting var mörkt, dystert och suddigt. Ingenting var riktigt levande eller uppfattbart. Det kändes verkligen som om jag levde i en mardröm.

Mina fingrar skakade av utmattning när jag drog dem genom mitt svettiga hår. Jag ville inte bara vara hennes vän, det hade jag aldrig velat.

Det kändes som om mina ben skulle vikas när jag såg henne komma gåendes i parken utanför, där som hon alltid hade umgåtts i sin ensamhet. Jag flyttade mig åt sidan ifall hon skulle titta upp mot mina fönster. Men det gjorde hon inte. Hon satte sig ner på parkbänken. Hon hade en väska på axeln som hon la bredvid sig. Jag väntade på att hon skulle ta upp sin dagbok ur väskan, men det gjorde hon aldrig. Hon bara satt där. En halsduk var virad runt hennes hals, hon såg så blek ut mot det svarta, stickade tyget. Jag lutade axeln mot fönsterkarmen medan jag tittade på henne. Hon bara satt och kollade. Trycket för bröstet blev värre för varje sekund som gick. Vem som helst kunde se att hon led av smärta och sorg. Och det var jag som hade orsakat det. Jag hade utvecklats till ett monster som förstörde allting i min närhet. Impulsivt vände jag mig om och slog ilsket handen i den mjuka sängen för att inte göra någon skada. Det var något jag hade gjort tillräckligt.

Nästa veckas kapitel blir mycket längre. I'm gonna make it up for you guys ❤️