stay alive | h.s

kapitel 12

Zoes perspektiv.

"Misstag. Ånger.

Ibland önskar man att man skulle kunna spola tillbaka tiden. Komma tillbaka till hur det var förr, för det var bättre förr eller hur? Knyta skorna, gå om vägen utan att trampa snett. Hamna på sidovägar och tappa bort sig. Bli vilsen och ensam. Man önskar man kunde gått en annorlunda väg, valt andra handlingar, sagt andra ord. Men det som inte går att ändra, är för alltid gjort och kommer för alltid vara.

Är det okej? Är det okej att göra fel? Eller ska man tänka flera tusen gånger om för att inte hamna där? På villovägarna med flängande skosnören. Gränsen är hårfin skulle jag vilja säga, eller så stor att det är en vallgrav mellan rätt och fel. Det är en sak att göra små misstag, men att göra stora fel man ångrar sig över, det är svårast. Det är oftast de jobbigaste besluten också, det jobbigaste besluten som man väljer fel i. Det är svart eller vitt. Grått eller en nyans lite mörkare grå. Hårfint eller vallgrav.

Jag skulle valt honom. Inte visste jag att jag kunde sakna en människa så mycket. Men han saknar inte mig. Ifall han hade gjort det, hade han inte varit på andra sidan jordklotet. Han hade kämpat för mig. På sättet jag inte kämpar för honom. Trots mina starka känslor för honom, vågar jag inte släppa taget och springa efter honom. Han behandlade mig som en prinsessa, jag var det finaste han hade. Världens finaste skatt.

Scott, som jag saknar den mannen. Jag, lilla Kate, borde inte simmat över vallgraven bland krokodilerna för att göra det valet jag gjorde. Jag kunde stannat vid hårstrået och valt att ha kvar honom. Även fast det inte hade hållit i längden hade jag ändå haft en fin tid, då det hade fungerat. Sen kunde vi gå skilda vägar och skaffa nya liv utan varandra. Det hade varit jobbigt, men jag hade släppt honom. Inte glömt honom, men släppt honom. Sedan hade jag kommit ihåg tiden tillsammans med honom som vacker och underbar. Enastående. Sedan hade jag gett mig ut på ett nytt äventyr i livet.

Men ändå så sitter jag här, ensam i mitt flickrum hemma hos mamma och pappa och väntar. Väntar på att en förändring ska ske. Att den molniga himlen ska spricka upp och sol ska skina. Jag kämpar inte, jag längtar bara. Men jag ska knyta skosnörena och gå vägen tillbaka och hitta rätt. Ta rätt beslut. Hitta tillbaka till honom. Min älskade Scott." läser jag högt för min mamma. Hon släpper blicken ut genom fönstret och tittar på mig.

"Det är fint Zoe, du vet vad du håller på med." säger hon stolt. Jag tittar ner i mina kladdiga anteckningar. Jag skrev det på vägen hit på bussen, så spontant men en viktig del i min nya bok. Ett leende kryper sig upp på mina läppar. Jag vet inte riktigt vad jag håller på med. Men att det är 100% ärligt och direkt från hjärtat. Det vet jag.