stay alive | h.s

kapitel 54

Harrys perspektiv.

Allt jag ser är smärta. Min blick är suddig tills tårarna faller ner i boken. Jag har läst den fem gånger på dessa två veckorna. Det gör precis lika ont varje gång, om inte ännu värre. Hon är den värdefullaste personen någonsin. Det gör bara så ont att vara utan henne. 

Jag tar en klunk av whiskyn. Den bränner upp hela halsen, men ändå tar jag en klunk till. Jag har aldrig känt den här sortens smärta och lidande förut. Ångest och skam fyller mina dagar. Emellanåt känns det som om jag kommer drunkna i denna plåga, och det är jag som håller i piskan. 

Om jag bara skulle få höra hennes röst skulle det kännas bättre. Jag reser mig upp ur soffan på vingliga ben. Alkoholen förgiftar mig, inifrån och ut. Min mobil ligger på golvet med tusen sprickor över skärmen. Jag kunde inte kontrollera mig, den bara for genom rummet när jag tittade igenom bilderna på oss. 

Jag vet att hon är hemma, hon skulle komma hem idag. Signalerna är brusiga bakom det trasiga glaset, men det tar inte lång tid innan hon svarar.

"Zoe? Du måste hjälpa mig." ber jag. Orden blir sluddriga och oklara. Jag vill ha hennes armar runt min hals som säger att det kommer bli som förut, att hon förlåter mina misstag och tillåter mig att göra bättre.

"Harry? Var är du?" Hon låter stressad när hon hör min röst. 

"Hemma. Jag klantade till det så mycket, jag är så ledsen." säger jag och kastar mitt glas ner i backen, likt det som hände med mobilen.

"Vad är det som händer Harry?" frågar hon förstört. 

"Jag saknar dig så mycket. Det jag förstörde håller mig vaken dag som natt. Jag är så ledsen." upprepar jag. "Snälla kom hit. Jag behöver dig." ber jag desperat.

"Jag kommer, snälla gör ingenting du kommer ångra." ber hon med sprucken röst. 

"Aldrig igen." viskar jag. 

Zoes perspektiv.

Detta har hänt förut, men inte såhär. Förra gången var det jag som grät, berusad som aldrig förr och med förtvivlad röst bad Harry komma hem till mig när han krossade mitt hjärta. Nu är det han som är full och ber om hjälp. Jag kan inte lämna honom när jag vet att han skulle rädda mig alla dagar i veckan, oavsett vad det gäller. 

Jag kastar mig ut genom dörren med jackan uppknäppt och mössan på sned, mina fingrar och ben skakar när jag försöker låsa lägenhet. 

"Har du bråttom, Dawson?" Kvinnan i lägenheten ovanför mig ser min stressade min när hon kommer gåendes i trappuppgången. 

"En vän behöver mig." förklarar jag. 

"Vilken lyckligt lottad vän som har en som dig." ler hon varmt. Jag ler tillbaka och ursäktar mig innan jag rusar ner för trapporna och ut i kylan. Det blir vita rökmoln från mina ansträngande andetag när jag pilar mellan alla människor på gatorna bort till Harrys lägenhet. Jag förbereder mig inför att möta det värsta, jag tror aldrig jag har sett honom särskilt full. Bara lätt berusad och lycklig på livet under våra stunder med alkohol ihop. Inte när han använder alkohol för att kväva sin ångest och det väller ur smärtsamma ord ur hans mun, helt förstörd i sitt TV-rum. 

Mina kinder är rosiga och fingrarna skakar av kyla när jag kommit upp till Harrys lägenhet. Jag knackar hetsigt på dörren innan jag kliver in i hallen. Posten ligger i en hög på stolen. Det enda positiva jag ser är att den inte ligger kvar på golvet.

"Harry?" ropar jag. 

"Zoe? Jag är så dum." sluddrar han och kommer vinglandes ut i hallen. Håret är en enda röra, hans ögon är glansiga och vitan är alldeles rödsprängd.