stay alive | h.s

kapitel 31

Zoes perspektiv.

När dagen började gå mot sitt slut, och vi hade haft två pauser med lunch och middag så hade jag skrivit tre nya kapitel och Harry hade läst en tredjedel av det jag skrivit än så än så länge. Det var många sidor att gå igenom och kommentera, så jag förstod varför det tog tid.

"Zoe, det här är riktigt jävla bra. Förstår du hur många exemplar som kommer säljas?" sa Harry chockat när jag hade sagt till honom att sluta för dagen. Under dagen hade han läst, läst och läst utan att säga något. Inte ens vid matpauserna. Han gick runt i huset och satte sig på olika ställen hela tiden. Det gick kanske en timme innan han bytte plats. Soffan, sovrummet, köksbordet, solstolarna vid poolen, ute på verandan. Det var ganska lustigt och spännande att titta på. Hur han med rynkade ögonbryn tog upp sin vattenflaska och förflyttade sig utan att släppa blicken från pappret.

"Lägg av." sa jag kort. Det kändes fånigt att få beröm, men ändå så brann mina kinder av hetta.

"På riktigt Zoe. Du förstår nog inte vilket mästervärk du jobbar med." sa han och ställde ner ett glas i diskhon. Utan att säga något mer gick han in i sovrummet. Jag suckade och la huvudet i mina händer. Det var så konstigt. Jag visste inte ifall han hade kommit in i mitt liv, där han läste. Men jag visste att det ändrade boken och han skulle märka det. Jag kände inte skam, men jag var orolig och generad. Det var den sorten där man nästan ville börja gråta. Det var så många liknelser mellan Scott och Harry och om Harry inte skulle märka det skulle jag börja fundera på ifall han var blind. Mitt hjärta slog helt galet under tiden jag skrev, och jag kunde inte koncentrera mig ifall han var i närheten. Jag var tvungen att titta på honom hela tiden, för att se ifall jag kunde se någon reaktion. Men han satt hela tiden med en sammanbiten min och en rynka mellan ögonbrynen. Jag skrev i en halvtimme till, sedan gick jag in till sovrummet där Harry låg med sin mobil i handen.

"Imorgon tar vi en dag ledigt." sa jag. Jag behövde ladda batterierna. En dag på stranden, skulle nog räcka gott och väl. Inspiration och motivation. Det var nog det som behövdes. Och en utvilad hjärna.

"Visst." sa han och la undan mobilen när jag kröp ner under täcket. Han sökte efter min hand i mörkret, och när han hittade den tog han tag i den och drog mig intill sig. Jag la huvudet på hans bröst och hörde hans hjärta slå. Det hade en lugn rytm. Mitt var tvärtemot. Slog som en galning.

"Godnatt, Dawson." sa han och kysste min hjässa.

"Godnatt, Styles." log jag och slöt ögonen. Jag hade kvar huvudet på hans bröst. Det fanns nog inte något bättre sätt att somna till. Hans andetag blev tyngre och tyngre. Mina med, men jag kunde inte somna ännu. Varje kväll så gick min hjärna automatiskt igenom vad som hade skrivits, och vad som komma skall i boken. Det var när man skulle sova som de bästa idéerna kom. Jag trodde Harry hade somnat, men plötsligt harklade han sig tyst och viskade:

"Du behöver inte oroa dig för vad jag ska tycka. Det stannar mellan oss, för jag vet redan att det är mig du skriver om. Du vakade över mig som en hök för att se en reaktion."

Mitt hjärta stannade, rusade, och sen var jag osäker på ifall det hade stannat på riktigt eller om jag fortfarande var vid liv. Han trodde självklart att jag sov, så jag fortsatte att blunda och andas tunga andetag. Men inombords, hade jag aldrig någonsin varit så levande och full av rus.

Bara för att ni är bäst så lägger jag ut ett kapitel idag igen, men då måste ni svara på mina frågor. Vad tycker ni om mest med denna boken? Vad vill ni ha mer av, vad vill ni ha mindre av? Vad ska jag göra bättre? Puss <3