stay alive | h.s

kapitel 28

Zoes perspektiv. 

Jag öppnade upp datorn med en suck. Klockan var närmre halv elva, och de hade nyss ringt från förlaget. Det hade blivit förändringar. Boken skulle släppas tidigare. Stressen slog mig rakt i ansiktet. Om jag ville släppa boken behövde jag bli klar inom en månad. Jag hade kommit halvvägs, och på en månad skulle jag skriva lika mycket som jag hade gjort i flera månader. Dessutom skulle jag inte bara kunna skicka in det när det var klart. Jag skulle behöva gå igenom allting, ändra, rätta, förbättra. Det skulle ta flera dagar att göra. Jag öppnade upp dokumentet och scrollade ner tills jag kom dit jag var när jag åkte hemifrån för ett par dagar sedan. Det går inte att skriva på beställning. Orden kommer när de vill. Det går inte att tvinga fram. Men nu var jag tvungen. Ibland var jag bra på att jobba under press. Men då menade jag inte att skriva en bok från hjärtat. Då menade jag att svara på mejl och liknande. 

När jag fick samtalet gick jag in i sovrummet. Harry och jag höll på att diska. Jag såg numret och var tvungen att ursäkta mig och svara. När förlaget ringer sent på kvällen är det något viktigt. Harry fortsatte att sätta in disken i maskinen så ett hemtrevligt ljud kom från köket, men jag kunde inte slappna av. 

"Hur mycket har du kvar Ms Dawson?" frågade en av killarna som jobbade på förlaget. Jag hade honom på högtalare medan jag kollade igenom dokumentet. 

"Åh snälla. Kalla mig Zoe." suckade jag. Jag brukade inte vara otrevlig. Eller jag var inte otrevlig, jag var bara stressad. "Jag har lite drygt hälften kvar." sa jag tyst.

"Finns det några möjligheter att korta ner boken? Du har redan skrivit en hel del." föreslog han.

"Nej, det går inte." sa jag kort. Det gick verkligen inte. Den boken var den viktigaste i min karriär och den skulle inte bli förstörd. 

"Vi kan hjälpa dig. Om du skickar in det du skrivit så rättar och ändrar vi." sa han. Jag suckade djupt.

"Jag menar inte att vara otrevlig, så jag ber om ursäkt ifall jag framstår som det. Men det här är min bok, den är skriven av mig. Jag vill inte att någon annan ska ha hjälpt till. Jag uppskattar förslaget och hjälpen. Men antingen så får ni ha tålamod med mig och vänta tills jag är klar, eller så får vi lösa det på ett annat sätt." sa jag lugnt och sansat även fast det kokade inom mig. 

"Jag förstår. Vad sägs om att vi båda sover på saken, och hörs imorgon?" frågade han. 

"Låter fint. Vi hörs." sa jag och la på. Frustrerat gned jag fingertopparna mot tinningarna. Jag märkte inte att skramlet i köket hade slutat fören jag avslutat samtalet. TV:n var fortfarande på, och Harry kom inte in i sovrummet. Det var som om han märkte att jag behövde vara i fred. Antagligen hade han hört samtalet. 

Jag började skriva trots att det tog emot till en början. Kanske var det för att jag inte hade skrivit på ett par dagar. Jag behövde bara värmas upp. Till slut skrev jag så att jag fick kramp i fingrarna. Det var som om tangenterna glödde efter tag. När jag såg på klockan märkte jag att jag redan hade suttit där i en timme. Jag fick dåligt samvete över att inte ha sagt något till Harry, så jag reste mig upp och tog med mig datorn ut. 

"Förlaget ringde. De vill släppa boken tidigare. Jag är verkligen ledsen, men jag måste jobba lite ett par timmar. Jag sätter mig där uppe, så att jag inte stör. Knattrandet från tangenterna är ganska störande." sa jag och försökte le för att lätta upp det. Men jag hade så mycket ångest. Det var inte därför jag kom hit. Jag följde med för att koppla av, inte sitta uppe på nätterna och jobba för att hinna umgås med Harry på dagarna. 

"Det är ingen fara. Jag tänkte fota lite. Det är schysst nattljus idag." sa han och reste sig upp i soffan. Jag såg inget tecken på att han var besviken, men han jublade inte heller.

"Förlåt, jag visste inte att det skulle-..." började jag snubblandes på orden men blev snabbt avbruten.

"Zoe, det är ingen fara. På riktigt. Jag vet att det kan köra ihop sig ibland. Det gör det för mig med. Var inte ledsen över det. Det kommer fixa sig. Huset står kvar och sommaren är kvar imorgon också. Och dagen efter det." sa han lugnt och la händerna på min axlar. Jag tittade ner på våra fötter och suckade djupt. Han drog in mig mot hans bröst och la armarna runt min kropp. 

"Jag vill bara inte att du ska bli besviken och ångra dig över att du tog med mig. Du kunde ju lika gärna valt någon annan. Alla drömmer säkert om att få följa med dig hit." viskade jag och blundade hårt medan han drog med händerna längs min rygg. Jag hade örat mot bröstkorgen och hörde hur hans hjärta slog där inne. Det var ett lugnande ljud att lyssna på. 

"Tyst. Säg inte så. Jag ångrar det inte. Kommer inte göra det heller. Och det finns bara du, ingen annan skulle fått följa med." Mitt hjärta gjorde en volt. Jag tittade upp på honom och nickade. Han ångrade det inte. Inte jag heller.

"Jag ska gå upp, så du kan fota, och jag skriva." sa jag och tog ett steg tillbaka.

"Lycka till." log han. Jag nickade kort. 

"Detsamma." Jag vände mig om för att gå upp för trappan men Harry tog tag i min hand och drog mig tillbaka. Han kysste mig. Vilt och överraskat. Men jag njöt. Jag la ena handen som jag inte höll datorn med intill hans käkben. Det var som en uppfriskande dusch. Man kände att livet strömmades in i själen. Våra läppar gleds isär och Harry vände sig om innan jag hann möta hans blick. Han tog upp kameran från soffbordet och gick mot dörren.

"Godnatt, Dawson." sa han. Jag såg inte, men hörde att han log. Själv stod jag mållös kvar.