stay alive | h.s

kapitel 17

Zoes perspektiv.

Varenda ord är tomt och utdraget ur mig. Jag skriver något men är tvungen att läsa om det flera gånger för att försöka få någon mening eller förståelse i det, men ingenting hjälper. Det är fortfarande bara tomma ord utan mening. Falskt och fel. 

Jag har lust att skrika, slita sönder varenda kudde i närheten av mig och låta innehållet pryda hela lägenhetsgolvet. Frustationen äter upp mig inifrån och ut. Jag har en enorm hatkärlek mot den här boken. Ena stunden känns det som att det kommer bli den bästa någonsin, medan i nästa stund vill jag radera de flera tiotusentals ord jag skrivit, lagt ner min själ i för att det ska bli bra. Hårt jobb ska löna sig, men just nu känns det som att allting går bakåt. 

Jag sträcker mig efter mobilen, gråtfärdig, frustrerad och irriterad. Harry bor inte särskilt långt bort och jag behöver komma ut och rensa hjärnan. Jag har smsat med honom de senaste dagarna sedan fredags. Han har varit i fotostudion vad jag vet och vill förhoppningsvis följa med ut på en promenad.

Det tar inte längre än 10 minuter innan jag är ute och möter upp honom. Han har kameran hängandes över axeln och går med långa steg mot porten som jag står och väntar vid. Det känns som att av de gångerna vi har träffas är det en sannolikhet av 90% att han har kameran med sig. 

"Oj, vad har du gjort?" frågar han förvånat. Jag suckar tungt och drar en hand genom mitt smutsiga hår. Jag måste verkligen ta en dusch. 

"Jag försöker skriva, men allting går åt skogen. Ena stunden känns det så bra medan andra stunden har jag ingen aning om hur jag ska uttrycka eller formulera mig. " berättar jag. 

"Vad är det som gör att den här boken är svårare än de andra?" frågar han och tittar på mig. 

"Allting. Den är så mycket mer komplicerad, allting är så mycket mer personligare och det är svårt att hitta gränsen." suckar jag och sparkar på en ensam sten.

"Kanske är det bara lite frisk luft som behövs. Jag antar att du suttit hela dagen och skrivit. Du behöver ny inspiration och en paus." ler han och knuffar till mig i sidan med armbågen. 

"Vi får väl bara hoppas på att du har rätt." svarar jag.

...

"Följ med mig upp Harry. Jag kanske inte har några passande kläder du kan få låna under tiden men någonting från min garderob borde gå. Jag är författare, jag lever på kaffe i förstora mjukisbyxor." ler jag och tar tag i hans arm och drar med han in i hissen. Himlen öppnade sig över London och regnet öser ner. Vi sprang tills båda två var helt andfådda och sökte skydd i mitt trapphus. Det har gått tio minuter och det öser ner lika mycket fortfarande.

"Okej då." suckar han men jag skymtar leendet. Han var helt övertygad över att det skulle sluta regna snart. Han menade på att störtskurar inte varade länge, men efter tio minuters väntan tappade jag tålamodet. 

"Jag ska försöka hitta något som du kan ha på dig." säger jag och sparkar av mig skorna i hallen. Det droppar från både mitt och Harrys hår och våra kläder klistrar sig mot kropparna. 

"Ta den här så länge och känn dig som hemma." ler jag och kastar en handduk till honom. Han tar emot den med en hand och river den över lockarna innan han lägger den runt nacken. Jag kommer på mig själv att stirra så jag smiter in på mitt rum och river upp garderobslådorna i jakt på de största mjukisbyxorna och t-shirts jag äger. När jag kommer ut igen med torra kläder på kroppen och kläder till Harry står han vid min bokhylla i TV-rummet och kollar igenom böckerna. Han vänder sig om med ett leende på läpparna.

"Imponerande samling." ler han och ställer tillbaka boken han bläddrade i.

"Det är vad de brukar säga." ler jag och räcker honom kläderna. Han tackar innan han vänder tillbaka blicken mot bokhyllan. Den täcker nästan hela väggen i vardagsrummet. Jag gillar den, den lyfter rummet. 

"Var är dina böcker?" frågar han.

"Åh, de är gömda." skrattar jag. "Det är ingenting jag visar upp i mitt eget hem." förklarar jag.

"Får jag se dem?" frågar han. Jag tvekar, men går fram till byrån och lyfter upp samlingen av mina egna böcker. Några är inte publicerade, utan bara utskrivna A4-ark som är hopknutna av snören. 

"Detta är alla avslutade böcker. Publicerade och inte. Men jag har börjat på minst lika många till som aldrig blev färdiga." berättar jag. Det är inte många publicerade, utan många lite lätt skrynkliga A4-papper i flera buntar.

"Får jag låna dem?" frågar han. 

"Jag-..." börjar jag tveksamt. Många böcker är jag inte nöjda med, och många är för personliga för att bli publicerade, därav pappersbuntarna. Varför ska jag då publicera nästa bok om den är så personlig? Jo, för förlaget älskar idén och jag med. Därför måste jag skriva på det personliga sättet, annars blir det inget djup eller någon trovärdighet. I slutändan kommer jag vara nöjd och stolt, det vet jag.

"Börja med de här, sen får vi se ifall du får tillåtelse att läsa de här." säger jag och ger han de publicerade böckerna. Han flinar, stolt över att ha lyckas övertala mig halvvägs.

"Vill du ha te eller kaffe?" frågar jag för att byta samtalsämne och stänger igen byrålådan fort. Harry skrattar lätt, det går inte att dölja mycket för honom.

"Te, tack." ler han och lägger böckerna på soffbordet. Han frågar efter vägen till toaletten, skämtar om att han kan byta om i vardagsrummet, jag jagar in honom på toaletten för att slippa se något jag inte vill, och sedan dricker vi te och pratar i flera timmar. Precis som det brukar bli. 

När slutar/slutade ni? <3