stay alive | h.s

kapitel 10

Harrys perspektiv. 

Hennes ansikte och hon på nära håll är så annorlunda än hur man ser henne på långt håll, sittandes på parkbänken med en rynka av koncentration mellan hennes ögonbryn. Jag har varit så fruktansvärd fascinerad över den här tjejen och hennes passion för det hon gör att jag skulle kunna sälja allt jag har för att få lära känna henne mer. Hon är inte vad jag föreställde mig. Hennes kaxiga men samtidigt ödmjuka mun förvånar mig. Jag förvånas över hur högljudd hon är. Inte när hon pratar, egentligen är hon ganska tyst, kanske till och med blyg. Men hennes tankar, hennes värderingar och hennes åsikter. De är så högljudda att de skulle kunna fylla hundratals tomma själar. Hon pratar på ett färgglatt, intressant, fantasifullt och genomtänkt sätt. Hela hon är ett uppslag, ett fruktansvärt intressant uppslag. 

"Bor du långt härifrån?" frågar hon och sätter ner den tomma kaffemuggen framför sig.

"Inte särskilt, fem minuter åt det hållet." säger jag och nickar åt hennes håll. Rakt ner för gatan, fem minuter, där ligger min lägenhet.

"Jag bor fem minuter åt det hållet." ler hon och nickar åt mitt hål.

"Ödet." ler jag. Jag ler bara för att mjuka upp det betydelsefulla ordet och få det att låta mer ironiskt. Ödet. För det är ödet, jag är helt säker. 

JAG TOG MITT MOPPEKORT IDAG! SKA PÅ UTBYTESRESA TORSDAG NÄSTA VECKA MEN SKA VERKLIGEN FÖRSÖKA LÄGGA UT KAPITEL! PUSS ÄLSKAR ER <3