stay alive | h.s

kapitel 25

Zoes perspektiv.

"Jag träffade några gamla vänner när jag var ute och sprang, de kommer hit ikväll. Och tar med sina vänner." berättade Harry och drack ur sin vattenflaska. Medan jag sov, hade Harry gått upp och tagit en springrunda. Jag hade inte ens märkt att han hade gått ut, för jag sov så skönt. Så skönt hade jag inte sovit på länge. Han lämnade däremot en lapp som jag såg när jag vaknade. 

"Blir det din första fest i sommarhuset ikväll då?" log jag. 

"Ja, som jag har längtat. Detta huset är en dröm för att ha fest i. Men aldrig har jag kunnat nyttja det." skrattade han. "Ska vi bada? frågade han och tittade ut mot poolen. Den låg snett framför huset, och solen värmde vattnet från tidig morgon till sen kväll.

"Visst." svarade jag. Medan Harry tog en dusch för att skölja bort svetten som hade lagt sig som ett glänsande lager bytte jag om till bikini. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös och lite obekväm. Det var ingen speciell bikini, vit som man knöt i höfterna. Toppen var triangelformad och hade en gullig spetskant. Den passade bra mot min hy, som var solbrun året runt. Den hade jag ärvt av min mamma. Hon såg härligt solbränd året runt. Jag hade alltid beundrat hennes utseende, visst var jag lik henne, men jag var mer lik min pappa. Jag hade alltid velat ha mammas ögon. Och när jag sa det till henne när jag var liten medan hon stod och sminkade sig framför badrumsspegeln tittade hon på mig genom spegeln och sa: "Men älskade Zoe. Du ser väl vems ögon du fått?" frågade hon och la huvudet på sned. Jag skakade förtvivlat på huvudet. Jag ville ha hennes ögon. Hennes korall blå ögon till det mörkbruna håret. 

"Din fars. Hans bruna ögon. Är de inte underbara?" sa hon och lyfte upp mig så att jag satt på bänken intill handfatet. Jag vände mig om och tittade kritiskt i spegeln och jämförde mina och mammas ögon. 

"Tänk dig med mina blå ögon, det hade aldrig gått. Dina ögon är menade för dig." log hon och smek min kind. Efter det hade jag alltid älskat mina ögon. Min mamma var min största förebild, och hade alltid varit.

"Är du redo?" Harry knackade på dörren. Stressad tog jag min handduk och satte solglasögonen på hjässan innan jag gick ut från sovrummet. Harrys ögon vidgades innan han tittade bort. Mina kinder hettades till och jag undvek hans blick också.

"Ska vi ta med någon dricka ut?" frågade han och harklade sig tyst. Jag bet mig i läppen för att inte skratta. Helt plötsligt blev stämningen helt spänd. Allt för att Harry hade tittat på mig.

"Ja, visst." sa jag och låtsades som om ingenting hade hänt. Vi tog med oss varsin läsk ut och hoppade i. Till en början var det kallt, så kallt att jag ville skrika när jag kom upp över ytan. Harry brast ut i skratt när han såg mitt plågade ansiktsuttryck och hur jag flaxade med armarna för att inte sjunka som en sten till bottnen. Jag fortsatte att sprattla med benen och flaxa med armarna. Harry simmade en bit och ställde sig på bottnen, men det var alldeles för djupt där jag var. 

"Kom hit då!" ropade han och kvävde ett skratt. Jag simmade mot honom och ställde mig en meter ifrån honom. Men det jag inte tänkte på var att jag var en meter ifrån honom, och han var längre än mig. Jag sjönk, precis som en sten. Panikslaget började jag flaxa igen, men Harry sträckte sig ut efter min arm och drog in mig mot honom. Han skrattade, så mycket att han kippade efter luft. Jag klamrade mig fast i honom och låste benen runt hans midja.

"Är du rädd för vatten?" frågade han och drog en hand genom de blöta lockarna. 

"Nej, det var bara lite kallt." sa jag andfått och svalde ner paniken. 

"Det är inte så farligt längre väl?" frågade han och höll händerna på min midja. Jag slappnade av, släppte det hårda taget jag hade runt Harrys armar och la de runt hans nacke istället. Det var inte så illa, när kroppen hade vant sig.

"Nej, inte så." svarade jag och släppte försiktigt taget med benen runt Harrys midja. 

"Nej, ha kvar dem." sa han och tog tag runt mina lår. "Oj, förlåt." la han till fort när han märkte hur intimt det helt plötsligt hade blivit.

"Ingen fara." log jag blygt. "Vilka är det som kommer ikväll?" 

"Några barndomsvänner, bland annat Gabriel, en kille som jag umgicks med varje dag när jag var liten. Han bor längre ner på gatan. Sedan lite folk från fotbollsklubben. Jag antar att alla tar med sina vänner." berättade han och började sakta snurra runt i poolen.

"Vet du hur många personer som kommer komma hit?" skrattade jag. Han log och skakade på huvudet.

"Nej, men antagligen väldigt många." sa han med ett flin. Jag nickade och lutade mig bakåt när Harry tog mina händer i sina. Vattnet gick upp till höfterna på Harry ungefär. Mitt hår la sig som sjögräs i vattenytan. Han tänkte släppa, men jag kastade mig upp runt hans hals igen. Båda två brast ut i skratt, men jag kunde inte låta bli att skvätta vatten på honom när han hade jävlats med mig på det sättet. 

Detta kapitlet är till offren och deras nära och kära i Nice. Mina tankar går till er.

Hata hat. Kärlek övervinner allt. Glöm aldrig det.