stay alive | h.s

kapitel 45

Zoes perspektiv.

"Vad tror du händer med alla döda?" frågade jag och vände upp ansiktet mot honom. Hans hjärtat kändes mot min hand, och ifall jag lyssnade riktigt noga, kunde jag fortfarande höra det.

"Vad menar du?" frågade han och släppte blicken från taket. Jag la ner huvudet på hans bröst igen.

"Vad händer efter döden? Var är alla döda innan de begravs? Var tar smärtan vägen? Vad händer sen? Finns det ett liv efter döden?" Jag ställde fråga efter fråga. Han höll ett hårt grepp och strök med tummen längs min axel.

"Varför tänker du på detta?" viskade han. Hans röst försvann ibland, så som den gör när man viskar tillräckligt lågt, men man hör fortfarande vad personen säger.

"Jag undrar bara." svarade jag. Han var tyst en stund. Jag visste att han tänkte. Under tiden lyssnade jag på hans hjärtslag och andning.

"Jag vet inte. Jag tror att själen tar vägen någonstans. Kroppen försvinner, begravs och tas hand om av moder natur. Hjärtat slutar slå men själen lever vidare." sa han.

"Är inte hjärtat själen då? Så när hjärtat slutar slå dör själen?" frågade jag.

"Hur ska jag kunna svaret på dessa frågor kära du? Ingen vet det. Ingen vet vad som fanns före oss och ingen vet vad som kommer finnas efter oss. Hur sorgligt det än låter." Harry kysste min hjässa efter han hade talat färdigt. Hans läppar var så mjuka mot min kropp.

"Tomhet. Intet." svarade jag. "När någon försvinner finns det bara tomhet efter den. Smärta och tomhet. Det fanns bara tomhet före, och kommer antagligen bara finnas det efter också."

"Varför svävar dessa tankar i din hjärna, Dawson?" Han ville möta min blick. Jag kände det på mig, så jag vred upp ansiktet mot honom igen. Han tittade på mig med en bekymrad blick.

"Jag vet inte." viskade jag. "Tänker du aldrig på döden?" Han ryckte på axlarna.

"Det har väl hänt." svarade han.

"Jag vill veta vad som händer. Och det som är läskigast av allt är att vi kommer få ett svar någon gång. Tänk att det finns sådana som vet vad som händer. Men det är bara du själv som kan få reda på det. Det finns ingen som kan säga det till dig. Bara du själv."

"Sant." mumlade han. Vägg i vägg hördes ljud från Jordan som skulle lägga sig, hans lägenhet höll på och renoveras så han sov här. Laura hade insisterat om att vi skulle sova hos dem istället för att ta in på ett hotell eller liknande. Jag ville inte vara till besvär för dem, men hon ignorerade och bäddade Harrys säng i rummet han hade i detta huset.

"Det var så länge sedan jag sov här." sa han svagt. Jag ritade cirklar på hans bara bröst. Musklerna var hårda under den lena huden.

"När var det?" frågade jag.

"Två år sedan. Jakes mammas begravning." berättade han. Jag nickade kort.

"Stod du henne nära?"

"Ja, faktiskt. Hon var underbar." sa han.

"Jag är ledsen." viskade jag och lämnade en mjuk puss på hans bröst. Sedan la jag huvudet på kudden. Han stoppade mig.

"Kan vi bara... Kan vi bara kramas lite till?" frågade han.

"Självklart." svarade jag och la huvudet på hans bröst igen med armarna runt hans kropp. Han höll om mig och strök med tummen längs min arm tills andetagen blev tyngre och tyngre.

INSTAGRAM: rosachoklad94

Hänger med min utbytesstudent den här veckan, men kapitel kommer i vanlig ordning ändå! ❤️