stay alive | h.s

kapitel 51

Zoes perspektiv.

Regnet föll sakta ner utanför fönstret. Löven på träden hade fallit sedan ett par veckor tillbaka. Hela London andades höst och väntade på vintern som om ett par veckor skulle komma. Jag tittade med tom blick ut på gatorna utanför mitt sovrumsfönster. Idag var dagen Aska skulle finnas på hyllorna i varenda bokhandel. Mina fingrar darrade som asplöv av nervositet. Det kändes större än alla andra böcker jag släppt. Jag var stolt, men samtidigt livrädd. När förlaget läste den för första gången kallade dem mig på möte.

"Zoe, det här är ett mästerverk. Detta är en helt ny nivå på dina böcker. Förstår du vilken succé detta är?"

Jag blev helt tyst efter hyllningarna. Det var som om jag inte kunde ta åt mig, trots att jag borde. Jag hade lagt ner så många timmar på den där boken, men allt jag hade gjort var att skriva om mina känslor och tankar om livet och dess dalar och höjder. Det kändes som att jag inte förtjänade det, trots det hårda arbetet bakom. Hela mitt köksbord var fyllt av blommor från olika bud som skickats till mig. Allting kändes overkligt.

Det hade gått två veckor sedan jag åkte från Harry i Glasgow. Det kändes som flera år sedan samtidigt som om det vore igår. Så fort jag tänkte på hans glansiga kinder av salta tårar sprack jag inifrån och ut. Det var som att leva i en mardröm. Smärta överallt, och jag var så kluven. Jag ville ha hela honom, hela tiden. Men jag ville inte tillåta mig själv att bli sårad gång på gång. Men samtidigt var han ju den ende för mig.

Jag tog på mig mina höga stövlar, svepte en halsduk runt min hals och tog mig ut i rusket. Klackarna smattrade tillsammans med regnet mot gatan. Taxibilen väntade på mig utanför porten.

"Vart vill min vackra dam denna afton?" Jag tittade upp och mötte chaufförens blick i backspegeln. Det var samma man som körde mig och Harry på vår första dejt. Det var hans charmerande röst och sättet han pratade med kunderna på som jag mindes. Mitt hjärta föll i bröstet. Jag sa adressen, och tittade snabbt ut genom de nerregnade rutorna.

"Hur är din dag, Miss?" Chaufförerna skulle egentligen inte prata med sina passagerare, men han märkte min sorgsna blick.

"Vill du verkligen veta det?" frågade jag viskandes med ett lidande leende. Gråten satt som en kvävande klump i halsen.

"Berätta för mig." sa han och log precis lika medlidande och sorgset som jag genom backspegeln.

"Om jag ska vara ärlig med dig, så är min dag grå. Den innehåller ingen färg alls faktiskt. Trots att den borde det. För jag ska säga dig, att idag är en stor dag för mig. Idag släpper jag en bok. En bok som ligger mig så varmt om hjärtat att det känns som att jag ska spricka när jag tänker det. Men ändå är min dag grå. För min färg är inte hos mig. Min färg svek mig. Rörde ihop allting till en salig röra så att min värld färgades i det istället. Grå och sorglig. Förut, innan min färg, kunde jag åtminstone urskilja olika nyanser av gråskalan. Men nu, efter, är det enda jag ser en enda grå färg." berättade jag och drog efter andan. Det kändes som att trycket över bröstet lättade för en sekund, men sen kom det tillbaka, värre än någonsin.

"Tror du inte att din färg egentligen är konstnär? Som ibland kan måla fel, göra ett misstag som konstnären ångrar djupt? Tror du inte att konstnären ångrar sig från djupet av sitt hjärta att han förstörde sin konst?" frågade chauffören och sakta mjukt ner inför ett rödljus. Han tittade upp i spegeln och mötte min blick. Jag var tyst, mållös.

"Det är det jag vill tro, men vågar inte." viskade jag.

"Tror du inte konstnären kan göra nya färger? Måla om sin konst när han fått ett nytt perspektiv på det?" Han log mjukt och varmt mot mig. Hela mitt hjärta fylldes av världens alla olika känslor. Tacksamhet, längtan, smärta, lycka.