stay alive | h.s

kapitel 53

Han kysste min panna. Varsamt och med mjuka läppar. Jag blundade, andades in lukten av honom. Parfymen fanns kvar bakom det klordoftande vattnet. Det föll vattendroppar i knäet på mig från hans bruna lockar. Jag la händerna mot hans muskulösa, tatuerade mage och bröst och han la sina händer mot mina lår. Hans bröstkorg for in och ut i häftiga andetag. Han hade en vit handduk hängandes runt nacken.

"Hur var det?" frågade jag. Han hade varit ute och simmat, simmat tiotals längder i poolen.

"Bra." log han. Hans leende var snett och charmerande. Det fick vingarna i mitt hjärta att lyfta lite extra. Jag strök bort en vattendroppe som rann längs han bröst över en av tatueringarna. Det var en av mina favoriter.

"Jag ska bara hoppa in i duschen, sen kan vi laga något ihop." sa han och kysste mig i pannan ännu en gång. Jag tittade när hans ryggtavla försvann mot badrummet i det stora sommarhuset, som han egentligen inte ägde själv, det var hans morföräldrars hus, men de var borta över sommaren så han tog med mig hit. Han hade beskrivit platsen som en skönhet, precis som mig. Det kunde jag dock inte hålla med om. Platsen var vackrare än vad jag någonsin hade varit eller skulle bli.

Den vita handduken såg fräsch ut mot hans solkyssta hud. Hans axlar var breda och muskulösa, precis som varje del av hans kropp. Han vände sig om och tittade på mig innan han stängde dörren in till badrummet. Han flinade svagt. Jag bet mig i läppen för att inte le som en galning.

Åh, vad jag älskade honom, min Scott. Han var min ängel, vacker och enastående. Jag älskade honom mer än vad hjärtat klarade av.

Men den sorgligaste delen av svek är att det aldrig kommer från din fiende.

Harrys perspektiv.

Jag tittar ut genom fönstret efter att ha läst prologen i hennes färdigskrivna bok som delade samma namn som min första fotoutställning hon var på. Mitt hjärta brister långsamt i tusentals bitar. Allting handlar om oss, allting. Det var inte ordagrant oss, men just den händelsen inträffade i somras. Vi var i mina föräldrars sommarhus, inte mammas föräldrars hus. Jag hade varit ute och sprungit, inte simmat. Jag hade sagt de orden och hade kysst henne i pannan två gånger. Mitt hår var blött eftersom jag hade hällt vatten från vattenflaskan över mig då solen stekte. Den vita handduken hade jag lagt runt min svettiga nacke för att fånga upp både vatten och svett. Hon hade tittat på mig med glittrande ögon. Jag älskar henne så att hjärtat brister.

Om jag hade kunnat kommunicera med henne istället för att flertal gånger gå bakom hennes rygg och läsa i dagboken hade jag kanske varit med henne på hennes bokturné. Vi hade sovit i varandras lägenheter med de vita sängkläderna mot våra nakna, höstbleka kroppar, benen ihoptrasslade för att våra fötter ska hålla värmen när regnet faller utanför fönstret på Londons gator. Vi hade gått på fotoutställningar, köpt böcker vi hade läst i tystnad intill varandra, fikat på caféer, upplevt musikal efter musikal. Hela bröstet är på väg att explodera när jag bläddrar bland sidorna. Jag läste en del ur det hon hade skrivit i somras, oredigerat, och det var så fruktansvärt bra, men när jag har den färdiga kopian i handen är det en helt annan grej. Sättet hon uttrycker sig om smärta och kärlek på är svårt att greppa tag om. Tankar som jag aldrig fått höra skriver hon med rop efter ett kvavt och instängt hjälp. Mitt hjärta blir avundsjukt på mina händer för att det aldrig har kunnat röra vid henne på sättet som händerna kan.

"Fast mellan -jag vill aldrig känna den sortens smärta igen- och -jag vill känna den sortens kärlek igen-" är citerat på en tom sida innan första kapitlet börjar. Jag blundar för en kort stund och tänker igenom allting som har hänt innan jag börjar läsa.

Kapitel 1
Honom med stort H. Men när ett hjärta går isär, är det inte jämnt fördelat.

Jag sväljer undan gråten som sätter sig som en klump i halsen. Honom med stort H är jag. Texten blir suddig när det är hennes ansikte som blir synlig i mitt huvud. Bilfönstren nervevade och håret som flyger runt hennes vackra ansikte. Leendet som läker hundratals brustna själar. Långa, smala fingrar som försöker sätta håret bakom örat, men misslyckas totalt. Ändå ler hon stort och knyter ihop våra händer med varandra medan musiken strömmar ur högtalarna på bilen.

Bilderna med minnen suddas ut när jag bläddrar fram ett par sidor för att se vad nästa citat inför kapitel två är.

"Han sa att han fotograferade dem saker han älskade mest, men ändå tog han aldrig några kort på mig."

Jag blundar hårt. Ångesten och smärtan är brutal. Den äter mig inifrån och ut. Allt är mitt fel. Jag bröt tilliten hon hade till mig. Jag var en av de personerna hon hade stort förtroende till, men jag förstörde det. Jag borde ha förstått att hennes dagbok var så dyrbart och privat som något kan bli för en person. Jag borde ha insett att jag gick över gränserna. Men jag var blind, kär och blind. Jag är fortfarande kär i henne, Gud, jag älskar henne så att hjärtat spricker.

Och jag tänker aldrig sluta kämpa för henne. Även ifall jag behöver bestiga berg och vandra genom dalar, så tänker jag aldrig, aldrig ta henne för givet eller sluta kämpa för den själen som tänder elden inom min egen.

A little something for you guys. I love you all. ♡