stay alive | h.s

kapitel 26

Zoes perspektiv.

"Så det är din vän du tog med. Är du säker på att hon inte är mer än din vän? Det är inte ofta man tar med brudar till sommarstället." sa Gabriel. Han trodde att jag inte hörde, han trodde inte ens att jag var i närheten. Inte Harry heller. Jag gick runt och kollade så allting var i sin ordning. De trodde jag säkert var ute vid poolen, eller i källaren, för det var där de flesta andra var. Men jag stod och skar upp jordgubbar och vinddruvor, som jag sedan la i drickan. Jag stod med ryggen mot, och de med ryggen mot mig. Jag låtsades som ingenting, för att fortsätta höra samtalet. Jag hörde tydligt, trots musiken som spelades. 

"Du är dig lik. Alltid så jävla jobbig." suckade Harry.

"Seriöst Styles. Svara på frågan. Är det verkligen en vän?" Gabriel pushade och pushade för att få ett svar. 

"Varför vill du veta? Så du vet ifall du kan ta henne? För jag är ledsen mannen, men du har inte tillgång till henne, och kommer aldrig ha." sa Harry och dunkade honom i ryggen. Mitt hjärta studsade i bröstkorgen. Hamrade och slog, vilt och svårt att tämja.

"Där kom den, den satt långt in." skrattade Gabriel. "Men det är bra Styles, det är på tiden att du skaffar dig någon. Även fast vi inte har träffats på ett par år så vet jag att brudarna springer efter dig. Det har de alltid gjort, men du var svårfångad." Jag hörde att han log. De älskade att retas med varandra, det förstod jag snabbt. Harry skrattade, och nu var det Gabriels tur att dunka honom i ryggen. Även fast jag inte såg, så förstod jag allting som hände. Jag kunde till och med föreställa mig Harrys ansiktsuttryck. Jag trodde att förhöret var över och att det var lugnt, vilket det var, tills jag slant med kniven. 

"Helvete." pep jag och tog handen runt fingret. Jag sträckte mig efter handduken och lyckades välta ut mitt glas på vägen, men det gick aldrig sönder.

"Hur gick det?" Harry och Gabriel var snabbt framme. Antingen hade de hört mitt tjut eller så hade de hört hur jag tappat både kniven och glaset. Jag tog bort handduken runt fingret och såg det djupa skarsåret. Blodet hade redan hunnit sippra igenom handduken. 

"Ha kvar den. Jag ska se om jag hittar förbandslåda." sa Harry och la handduken hårdare runt fingret. Gabriel hoppade upp på köksön och höll mig sällskap under tiden. Han drack från sin öl och jag lutade mig tillbaka med en suck.

"Hur länge har ni känt varandra, du och Harry?" frågade han. Jag vände upp huvudet mot honom men tittade ner igen.

"Två månader ungefär." svarade jag. 

"Jävlar." mumlade han. Jag nickade kort. Han verkade så bekymrad. Men jag brydde mig inte om att fråga. 

"Här, titta vad doktor Styles hittade." flinade Harry när han kom tillbaka med ett första hjälpen kit.

"Du önskar allt det va? Alla brudar springer efter den heta doktorn som vet exakt vilken medicin som behövs för deras brustna hjärtan." sa jag dramatiskt och skrattade lätt. Han log, och skakade på huvudet.

"Jag behöver inte det där." log han och tog upp min hand. Mitt hjärta slet sig loss från tvångskopplet. 

"Gör det ont?" frågade han och tog bort handduken som var ett tillfälligt förband. Jag skakade på huvudet, även fast det gjorde ont. Såret var både djupt och långt, nästan längs hela pekfingret. Men det var som om Harry bedövade smärtan, genom att bara titta på mig.

"Jag tror jag går nu." sa Gabriel och brast ut i skratt. Jag tittade på honom och skakade kort på huvudet åt hans reaktion. Fast det gjorde han rätt i för när Harry hade lagt om mitt finger tog han ett djupt andetag och blåste undan håret från mitt ansikte. Hans andedräkt, en blandning mellan alkohol och mint, antagligen hade han tagit ett tuggummi medan han var borta för doften var fräsch.

"Är du glad nu? Festen är i full gång." log jag. Man kände hur högtalarna pumpade ut musik nerifrån källaren i hela huset. Skratt och skrik från poolen fyllde hela gatan lång. Tanken av att vi skulle vara de som städade här efteråt gav mig ångest så det räckte och blev över.

"Mer än nöjd." log han. Han la sina händer på mina höfter och drog mig närmre. Jag la armarna runt hans hals och drog fingrarna genom hans nackhår. Innan vi hade åkt hade han klippt sig, och jag var chockad över resultatet. Det var annorlunda, men jag tyckte om det bättre såhär. Han såg yngre ut, men samtidigt inte. Yngre fast mognare. Det klädde honom.

"Är du?" frågade han. Jag kunde nästan känna hur hans läppar rörde sig när han pratade, så nära var vi. När jag blundade, då kände jag det ännu tydligare. Hjärtat slet och drog. Försökte slita sig loss från mitt kontrollerande grepp. Men inte än, jag kämpade för att hålla kvar. Och det fungerade. Än så länge. 

"Mycket." viskade jag. Jag kände hur hans läppar närmade sig mitt ansikte ytterligare. Först nuddade han min mungipa i en lätt puss. Ungefär som en början på att få tyst på mig. Sedan kysste han mina läppar. Sedan, efter det, lämnade han en puss på kind och viskade i mitt öra: "Följ med mig." Håret reste sig på armarna. Jag tog hans hand och följde honom. Han la handen på min korsrygg och visade mig upp för trappan. Hjärtat slog och slog. Dunk dunk, dunk dunk.

Han öppnade dörren till ett av sovrummen med handen som inte vilade mot min svank. Så fort dörren var stängd slogs min rygg emot väggen och hans läppar var emot min hals. Jag flämtade till och lutade huvudet mot väggen. Mina fingrar drogs genom hans hår och han andades häftigt mot min hals. Han tog tag om mina lår och lyfte upp mig, precis på samma sätt som han hade gjort i poolen. Han gjorde det lika lätt, även fast vi inte var i vattnet. Jag knöt benen runt hans midja medan han kysste mina nyckelben och satte ner mig på byrån. För en gångs skull var jag högre upp än honom. 

Jag ville ha honom, mer än någonsin. Jag la händerna runt hans ansikte och riktade upp hans ansikte mot mitt för att kunna möta hans läppar. Vi kysste varandra som om en av oss brann, och den andra var det sista vattnet på hela jorden. Jag visste inte vem av oss som var vem, för vi var båda lika desperata. Kanske ville vi rädda varandra. Från vad? Jag hade ingen aning. Verkligheten? Jag visste inte. För just då var det där verkligheten, och den ville jag inte bli räddad ifrån. Han kysste min hals igen, och flämtade till. 

"Styles, vi behöver dig i vårt lag. Kom hit!" Gabriel ropade från nedervåningen. Jag tror inte han hade sett oss gå upp hit, men antagligen hade någon skvallrat. "Nu, innan jag hämtar dig!" hotade han. Harry stönade irriterat och lutade huvudet mot mitt bröst. Jag skrattade, tog hans huvud i mina händer och tittade på honom och sa:

"Gå du. Ni har inte träffats på flera år. Men jag kommer vara med dig i flera veckor framöver." Han kysste mig i pannan innan han lyfte ner mig från byrån. 

"Det har du väl rätt i, men ändå." suckade han. Jag nickade kort. Jag förstod honom verkligen. Det var frustrerande, och särskilt när man helt tappade kontrollen i ett sådant tillfälle och helt plötsligt behövde ta tillbaka den. Jag ville skrika åt Gabriel att han kunde ta någon annan i sitt jävla lag, men jag behöll mitt samvete. 

Vad gör ni i sommar? :) <3