Kap.30: Give Up

557 26 7
                                    

T I D I G A R E

"Så du ska bara ge upp? Strunta i all du kämpat för? Lämna alla du älskar? Lämna mig?" Nu rinner tårarna ner för mina kinder.

"Ja Felix ibland måste man inse att det kanske är det bästa. Inse att världen skulle vara så mycket bättre utan en själv i den. Så är det för mig. Alla är bara oroliga för mig men snart behöver ingen vara det längre. För snart finns jag inte längre, snart skapar jag inte fler problem, snart är jag död, försvunnen ur detta liv och borta för alltid"

~

~~~Fanny~~~

Jag reser mig upp från min sittande position i sängen och går fram till mitt stora fönster. Jag tittar ut och det hur långt det verkligen är ner till marken. Hoppar jag bara så är det slut på bara några sekunder, allt är över. Jag tar tag i handtaget som man öppnar fönstret med men känner en hand över min när jag ska öppna den, Felix's hand.

"Snälla Felix. Låt mig bara göra det här. Sedan är allt över" viskar jag.

"Vad ska jag säga då när du ligger där?" Frågar han. Jag hör att han gråter och jag känner hur snart mina egna kinder också är blöta av mina tårar.

"Säg att jag bara hoppade, att du inte såg det förrän det var försent" viskar jag.

"Men jag då? Vad ska jag göra utan dig?" Frågar han.

"Lev livet, var glad. Bara låtsas att jag aldrig funnits och lev ett bra liv. Snälla Felix, lev ett bra och lyckligt liv för min skull. Lev för mig, le för mig" mumlar hon. "Gör allt det som jag aldrig kommer kunna göra på riktigt igen" lägger hon till direkt efter.

"Men jag kan inte le och vara lycklig i ett liv du inte finns i. Ett liv som du inte är en del av. Vill du att jag ska vara glad och le så stanna här hos mig, vid min sida. För att bara se dig, se dig le, gör mig glad och lycklig" svarar han.

"Jag önskar jag kunde det, det gör jag verkligen men jag har ingen att leva för längre. Det finns ingen som håller mig kvar här längre" svarar hon.

"Jag finns här för dig. Om inget annat så lev för mig, snälla Fanny lev för min skull. Jag älskar dig och det har jag gjort sedan jag såg dig för första gången" säger han tyst.

"Nu kanske du gör det. Nu när du inte har någon annan. Men snart hittar du någon annan som du hellre ger din kärlek till och lägger din tid på och då är jag ensam igen" säger Fanny tyst.

"Jag kommer aldrig lämna dig. Aldrig Fanny. Och det kommer Omar inte heller att göra" säger Felix.

~~~Oscar~~~

Jag ställer mig utanför medan jag väntar på Elvira. När hon kommit så går vi mot bussarna. Vi sätter oss i en busskur och väntar på nästa buss som både komma om 10 minuter.

"Förlåt för att det tog så lång tid" säger jag.

"Det är okej" svarar Elvira samtidigt som hon tittar ner i sin telefon.

"Vad gör du?" Frågar jag och tittar ner i hennes telefon.

"Kollar instagram" svarar hon och fortsätter dra tummen på skärmen.

Efter ca 10 minuter så kommer bussen och vi sätter oss tillsammans längsbak i bussen. Hela resan till sjukhuset är det tyst mellan oss. Ingen kommer väl riktgt på något vettigt att säga. Efter att jag berättat om tjejen som jag trodde var hon, som var en av dem ovettiga sakerna, så blev det tyst mellan oss. När vi är framme vid sjukhuset så går vi in och letar direkt upp Ogges rum. Jag öppnar dörren för Elvira och när vi går in och jag får se honom igen så börjar jag inse hur mycket jag saknar honom. Elvira går fram till honom och lägger sin hand på hans. Efter att Elvira nobbat Ogge så trodde man ju aldrig att dem skulle träffas igen. Eller riktigt träffas gör dem ju inte eftersom Ogge inte kan snacka vilket kanske är lika bra. Just nu behöver vi ingen mer drama. Allt är så lugnt just nu och jag hoppas verkligen att det förblir så.

~~~Fanny~~~

"Fattar du inte Felix? Fattar du inte? Omar kommer aldrig att komma tillbaka! Han är död Felix, Omar är död! Han har redan lämnat mig" skriker jag och alla tårar rinner som ett vattenfall ner för mina kinder. Alla känslor spolas över mig och jag känner ännu mer hur jag vill hoppa, hur rätt detta är.

Jag slänger upp fönstret och klättrar sakta upp.

"Snälla Fanny, gör det inte" gråter Felix samtidigt som han försöker dra mig tillbaka men jag slår bara bort hans hand. Ingen kan få mig att ändra mig, ingen.

"Fanny, snälla" gråter Felix men jag gör så gått jag kan för att koppla bort honom, även fast det är svårt. Jag ställer mig upp och tittar ner på plattorna som är under mig. Om bara någon sekund så kommer jag att ligga där. Jag tar sats och hoppar. Medan jag ramlar ner så hör jag Felix förtvivlade röst innan jag slår i marken och allting bara försvinner.

___________________________

Tjooo!

Var det någon som var beredd på det där?

Tror ni att hon överlever?

Det kommer ni att få veta i fortsättningen som heter "Nothing's Like Before"! Kommer att lägga ut handlingen både här och när jag gjort den boken där. Så på båda ställena.👌

Vad har ni tyckt om denna delen? Asså Lost Love? Bra/ dålig? Varför tycker du det?

Skulle bli jätteglad om ni svarade!

Ja de var allt från mig. Är hemma om 15 minuter nu och då ska jag fan sova, är så helvetes trött alltså det är helt sjukt egentligen, eller kanske inte? I don't know😌😅

Ha de gött och tack för allt. Alla kommentarer, röster, allt och tack för att ni läst! Hoppas att ni även vill läsa fortsättningen!

Puss på er mina fina läsare😘😘😘😘😘😘

Älskar er❤️

// Wilma💋

Lost Love ~ The Fooo Conspiracy FanfictionWhere stories live. Discover now