Lost Love ~ The Fooo Conspiracy Fanfiction

Kap.29: Face The Truth

T I D I G A R E

"Kan ni vara seriösa i 5 minuter och hjälpa mig eller?" Frågar jag också skrattandes.

"Tyvärr" säger Felix. "Det är inte riktigt vår grej" både han och Fanny börjar skratta ännu mer om det ens är möjligt.

"Tack för hjälpen. Ni var till stor hjälp" säger jag sarkastiskt innan jag lägger på med ett stort leende på läpparna. Jag har verklig världens galnaste vänner.

~

~~~Oscar~~~

Jag letar med blicken efter Elvira. Tillslut så ser jag henne sitta på en bänk med sin telefon och ett stort leende som pryder hennes läppar.

Det får mig att tänka på tiden och kollar på klockan. Oj, jag har ståt här i över 1 timme. Tanken gör mig chockad och jag tittar runt på alla tjejer som står runt mig. Alla har ett stort leende på läpparna, precis som jag gissar att jag har. Men det slocknar när jag ser i ögonvrån att Elvira reser sig upp och inte går till mig, utan mot andra hållet. Mot trapporna som tar henne upp.

"Ledsen tjejer jag måste verkligen gå" säger jag och tränger mig igenom dem. Jag springer sedan mot trapporna där jag ser Elvira tar sig upp. Jag hör några tjejer bakom mig men ignorerar dem och springer istället upp för trappan. När jag kommer upp så ser jag Elvira en liten bit framför mig så jag springer snabbt fram till henne och lägger min hand på henne axel.

"Vart ska du?" Frågar jag med andan i halsen. Hon stannar och vänder sig mot mig. Det är då jag ser att det inte är hon.

"Ursäkta?" Frågar tjejer framför mig. "Du letar nog efter någon annan" säger hon och ler mot mig. Jag nickar.

"Ursäkta" säger jag innan jag tar upp min telefon. Där är ett sms som tillhör ingen mindre än Elvira.

'Jag går upp och tar en fika. Ring när du är klar! :)'

Jag går in på 'Elvira😜', trycker på den gröna luren och placerar telefonen vid örat.

"Elvira" svarar hon.

"Kan vi träffas utanför?" Frågar jag.

"Aa, visst. Kommer strax" svarar hon innan hon lägger på. Jag lägger ner mobilen i fickan och styr stegen mot utgången.

~~~Fanny~~~

Jag och Felix skrattar och tramsar exakt hela eftermiddagen och hela kvällen. När klockan är 6 så skriker pappa på oss att det är mat och vi springer skrattandes ner till honom.

"Värst vad ni värkar vara glada då" säger pappa och ler stort mot oss. Både jag och Felix ler lika stort tillbaka och slår oss ner framför honom.

"Ja, varför inte?" Frågar jag.

"Så du är okej med mamma?" Frågar pappa. Jag hade nästan glömt att hon faktiskt kommit hem och 1 timme senare gått igen.

"Inte okej men jag orkar inte bry mig om henne. Ärligt talat så bryr jag mig inte vad hon gör. Hon lämnade ju ändå bara oss så då kan vi väl lämna henne?" Frågar jag. Pappa nickar sakta.

"Är det vad du vill då?" Frågar han. "Alltså att bara lämna mamma?"

"Kanske inte vill men jag är okej med det. Hon lämnade ju mig" säger jag. "Och dig" lägger jag till.

Pappa nickar sakta igen och fortsätter sedan att äta, samma sak gör jag.

~~~Felix~~~

Det glada humöret försvinner när David, Fannys pappa, börjar prata om Annelie, Fannys mamma. När vi ätit klart så går vi tillbaka upp till Fannys rum där jag försöker få henne på bättre humör vilket jag helt fallerar med.

"Snälla Felix, bara låt mig vara" ber Fanny och suckar djupt.

"Men det är inte roligt när du är såhär" säger jag ledsamt.

"Men man kan inte alltid vara glad. Tillslut så orkar man bara inte längre" säger Fanny. "Omar har varit kidnappad i över 1 månad nu. Jag orkar inte le och låtsas längre. För innerst inne är jag helt trasig. Han är en del av mig. En del som inte funnits på över 1 månad. Det var en anledning till att jag försökte hoppa. Jag orkar helt enkelt inte längre" lägger Fanny till. Och jag förstår henne. Jag förstår att hon inte mår bra men bara för det så kan hon inte ge upp. Hon är starkare än så.

"Men bara för det så kan du inte ge upp, Fanny. Jag förstår dig, verkligen men du kan inte bara ge upp. Jag vet att du är starkare än så" säger jag uppmuntrande.

"Tyvärr Felix. Det har jag också försökt intala mig själv. Att jag är stark och klarar det men ibland måste man inse att man bara är en människa och att man inte klarar allt. Inse att allt jobb, allt man kämpat för kanske inte varit värt det ändå. Ibland måste man bara släppa taget. Jag är ledsen Felix men jag är klar med denna världen, med detta livet" svarar hon.

"Så du ska bara ge upp? Strunta i allt du kämpat för? Lämna alla du älskar? Lämna mig?" Nu rinner tårarna ner för mina kinder.

"Ja Felix ibland måste man inse att det kanske är det bästa. Inse att världen skulle vara så mycket bättre utan en själv i den. Så är det för mig. Alla är bara oroliga för mig men snart behöver ingen vara det längre. För snart finns jag inte längre, snart skapar jag inte fler problem, snart är jag död, försvunnen ur detta liv och borta för alltid. Utan Omar är det inte värt det"

________________________

Varsågod damer och herrar. Detta var kapitel 29!

Hur mår ni?

Hur har era första dagar i skolan varit?

Mina har varit bra☺️ Sitter faktiskt och väntar på bussen nu! Har märkt en sak nu när jag börjat 8:an att vi har typ inga raster. Den längsta rasten vi hade idag var 30 minuter och det var lunch rasten. Dem andra var 5 och 10 minuter. Dock har det ändå känts ganska bra, än sålänge men kommer säkert tröttna på det sen. Men Aja, är nu nöjda med ert schema?

Ha de gött !✋

// Wilma💋