Lost Love ~ The Fooo Conspiracy Fanfiction

Kap.27: Back Home

T I D I G A R E

Jag sätter mig på Fannys säng och tittar på Bellas telefonnummer som är på min skärm. Ska jag ringa henne eller inte?
Om Daniella har någon hemlighet så både Bella veta den, frågan är bara om hon berättar det för mig. Utan att tänka mer så trycker jag på den gröna luren och placerar mobilen vid örat. Vet inte Bella om det så vet ingen om det.
~
~~~Fanny~~~
"Mamma?" Min röst är skakig när jag uttalar det. Mamma nickar försiktigt och ler mot mig och pappa. Jag tittar på pappa som suckar djupt och lämnar oss sedan ensamma i hallen.
"David" försöker mamma men pappa fortsätter att gå, precis som om han inte ens hört henne. När pappa försvunnit om hörnan så tittar jag tillbaka på mamma som nu har blicken på mig igen.
"Vart har du varit?" Min röst har börjat bli vanlig igen.
"Låt mig komma in så kan vi prata om det" säger mamma och jag gör som hon säger. När mamma fått av sig sina skor så följer hon med mig in i tv-rummet där pappa redan sitter. Jag sätter mig bredvid pappa i soffan och mamma sätter sig i fåtöljen bredvid.
"Du har en del att förklara" säger pappa, inte snällt men heller inte argt, helt utan några känslor alls. Mamma nickar och tittar först på mig en stund innan hon flyttar blicken till pappa.
"Fråga på. Jag ska svarar så gått jag kan" säger hon.

~~~Felix~~~
"Bella" svarar hon.
"Tjänar Bella, det är Felix" svarar jag.
"Hej Felix" säger hon smått förvånat.
"Du, vet du vart Daniella var den kvällen som hon var försenad till vår dejt?" Frågar jag.
"Nej" svarar hon snabbt och jag hör direkt att hon ljuger.
"Kom igen, säg sanningen. Jag vet att du vet" svarar jag.
"Hon vill inte att någon ska veta" svarar hon.
"Så varför berättade hon det för dig då?" Säger jag smått drygt.
"Felix det var du som inte ville ha med henne att göra. Så låt henne vara" säger Bella innan hon lägger på.
Jag lägger ner telefonen i fickan innan jag går till trappan men stannar där då jag hör röster.
"Fråga på. Jag ska svara på gått jag kan" säger en röst som jag inte riktigt känner igen.

~~~Fanny~~~
"Varför rymde du från sjukhuset?" Frågar jag.
Precis då kommer Felix ner för trapporna.
"Och du är?" Frågar mamma misstänksamt.
"En kompis" svarar jag snabbt och Felix nickar med ett stort leende på läpparna.
"Felix Samdman" säger han och sträcker fram sin hand. Mamma tar den och skakar den.
"Annelie, Fannys mamma" svarar mamma.
"Så mamma varför rymde du?" Frågar jag igen samtidigt som Felix sätter sig i soffan bredvid mig.
"Jag mådde bättre men läkarna vägrade skiva ut mig. Så eftersom jag mådde bättre så rymde jag" svarar mamma.
"Men varför kom du inte hem?" Frågar jag.
"Då skulle ju poliserna hittat mig och tvingat mig tillbaka" svarar mamma enkelt.
"Tänkte du någonsin på mig och Fanny?" Frågar pappa argt.
"David såklart jag gjorde. Men jag hade inte så mycket att välja på" säger mamma lugnt.
"Inte så mycket att välja på? Hade du bara stannat kvar på sjukhuset som normala människor gör så hade du inte ens behövt välja" säger pappa argt och irriterat.
"Men du vet hur mycket jag hatar sjukhus" svarar mamma.
"Det är inte en ursäkt till att vara försvunnen i över en månad. Du har faktiskt en dotter Annelie. Du kan inte bara försvinna" säger pappa, fortfarande argt.
"David jag är ledsen" säger mamma.
"Var har du varit hela tiden?" Frågar jag.
"Jag har bott hos en gammal kompis" svarar mamma.
"Vad har du gjort då?" Frågar jag.
"Fixat lite bara. Inget speciellt" svarar mamma.

~~~Oscar~~~
När jag och Elvira köpt biljetter så sätter vi oss på en bänk och väntar på Fanny och Felix.
"Både dem inte komma nu?" Frågar Elvira.
"Dem kommer säkert när som helst" svarar jag och precis då plingar min mobil till. Jag tar upp mobilen och läser smset från Felix.
'Fannys mamma har kommit tillbaka så vi följer inte med till Stockholm'
Jag visar Elvira och hon tittar lite smått chockat på min mobil.
"Så vad ska vi göra?" Frågar hon och möter min blick.
"Om du vill så åker jag gärna ändå" säger jag och hon nickar.
"Gärna för mig" svarar hon.