A Wolfheart

1. We see what we want

Det var rouges, de ensamma, överallt! Jag såg hur de gång på gång bröt nacken av någon ur min flock. Det var inte första gången jag såg det. Detta var tredje gången på kort tid det anfallit oss och fler skulle det bli, det visste jag nu. Jag hade varit dum nog att tro att de bara skulle attackera oss en gång och sedan sticka. Men så hade det inte blivit, jag menar de var ju de ensamma. De brukar inte ens jobba ihop. Det var som om de hade bildat sig en egen flock. Rouges var folk som hade blivit avvisade från sina flockar. De hade bara vid några få tillfällen tidigare attackerat i grupp. Vid de tillfällena hade det gått riktigt illa, men grupperna hade aldrig varit såhär stora.

Alla kvinnor, barn och gamla var inlåsta i säkra bunkrar. Så länge rouges får reda på vart dem är så kommer de klara sig. Dock vet jag att många av mina krigare komma dö, dö på ett orättvist sätt. Det är jag som är Alfa över White Forest flocken och det är jag som måste fatta ett beslut.

~••~

Min tvillingbror boxade mig lekfullt på armen. Han gjorde allt för att slippa träna nu. Jag bara skrattade och skakade på huvudet. Han hade mycket för sig, min älskade tvilling. Det var tufft ibland att vara ensam kvinna i en flock full med bara män. Jag var alltid tvungen att vara tuffast för att få den respekten jag behövde.

Min flock hade inte alltid varit endast för män utan en gång i tiden var den som en vanlig flock. Men sen blev vi anfallna av rouges och de slaktade i stort sätt alla våra krigare och de krigarna de inte dödade förrådde oss och stack med sina mates. Hade vi inte fått hjälp i sista minuten av White Forest flocken hade det nog inte funnits någon Moon Shadows flock kvar. Efter det beslöt sig min farfars far att alla kvinnor skulle bort. Antingen fick de lämna flocken själva eller så mördas dem. Rätt hemskt, jag vet. Men vad kunde man göra åt det.

Nu undrar ni säkert varför jag lever? Jag är ju kvinna. Jo det var så att min farfar blev så otroligt fäst i mig innan han dog att han beslöt sig för att låta mig leva. Det var han som var Alfa då. Min pappa skulle precis ta över. Jag är 18 år gammal och många i min flock säger att jag är en fallen ängel. Jag har ljust, långt, lockigt hår. Änglalik helt enkelt. Men man ska inte låta sig luras av det. Kom i en närkamp med mig i vargform och du förlorar snabbt.

Moon Shadows flocken består numera av erfarna och riktigt duktiga krigare, en flock man inte vill anfalla och möta. Och ja, jag är den enda levande kvinnliga alfan i världen. Alfa eller luna, kalla det vad du vill, men i min flock säger de alltid alfa. Men ingen mer än min flock känner till mig. Ingen vet riktigt vem som är alfa i min flock, och så ska det förbli. Trodde jag i alla fall.

Jag skulle snart få ta ett avgörande beslut. Strunta i sina skulder och kanske komma i krig med alla flockar eller avslöja min identitet, vår sårbarhet. För vem respekterar en flock som förskjutit kvinnor men som leds av en?