A Wolfheart

25. I've learned that you can keep going long after you think you can't

Okej så jag satt alltså uppe till två i natt och skrev nya kapitel. Var en aning inspirerad om man säger så!
Här har ni i vilket fall ett nytt kapitel och ni som har lika tråkigt som mig en lördag när man måste plugga är varmt välkomna att skriva på kik till mig :D Min kik: Marrie.

-Catelyns perspektiv-

Jag måste bort här ifrån och det är nu! Min hjärna gick på högvarv dag in och dag ut. Jag hade tappat räkningen på dagar jag suttit här för ärligt talat man såg inte ens ut. Allt var igen bommat och jag saknade solljuset och skogens underbara dofter.
Varje dag kom alfa Chris in och studerade mig. Oftast var jag bunden och ibland studerade han mig i timmar. Då och då kunde han anteckna ner något på ett stort block under tiden jag blängde på honom.
Lite då och då fick jag även tort bröd och lite vatten, så antagligen ville de inte har död på mig i första taget även om deras slag och sparkar tog orken ur mig.

Just i dag hade Chris inte kommit än och jag satt bara och väntade på att ha skulle komma. Sen skulle han studera mig i timmar och sist men inte minst dela ut några sparkar så jag svimmade av och vaknade med bultande huvud.

Men de senaste timmarna hade en plan börjat ta form i mitt huvud, sakta men säkert. Det var en hel galen plan och var dömd till att misslyckas. Men jag måste försöka ta mig här ifrån samtidigt som jag höll löftet till mig själv och Adrian att inte använda min gåva i närheten av andra. Speciellt inte dem här som säkert bara skulle utnyttja den om de fick reda på den.
Jag samlade kraft och när jag hörde de två männen som alltid kom in här, Chris och betan, så gjorde jag mig beredd. Det var nu eller aldrig. Jag var aldrig bunden när jag var själv så därför kom alltid betan eller någon annan hit tillsammans med Chris. Jag andades djupt och tvingade mina andetag att bli lugna. De skulle höra om jag andades på ett annat vis.

Ett nyckel rasslade i nyckelhålet och vreds om. Dörren öppnades och ett gnisslande ljud fyllde rummet jag satt i. De två männen kom in och snabbt som ett skott rusade jag mot dem. Förvånat stannade de upp men hann inte reagera förrän jag knuffat Chris i väggen med huvudet före. Betan tog jag ett hårt tag om hans arm och svingade runt honom så han landade på rygg. Mitt i allt hade jag lyckats uppfatta att nyckeln fortfarande satt i låset. Jag stängde snabbt dörren innan någon av dem skulle kvickna till. Jag vred om nyckeln och stoppade snabbt den innanför BH:n för säkerhetens skull. Sen sprang jag, allt vad jag kunde.

Jag hittade snabbt dörren men dock hade många andra skiftare redan fått syn på mig. Väl ute försökte jag skifta men det gick inte, jag var för svag. Nu skulle allt gå åt helvete. Jag sprang så fort mina ben orkade bära mig men det räckte inte. Precis innan jag kunde springa in i skogen blev jag omkull knuffad och en stor varg stod böjd över mig. Ett dovt morr lämnade hans strupe och alla tänder var blottade.
Jag skrek för allt vad jag var värd. Men inget hjälpte. I ögonvrån såg jag Chris komma gående med ilskna steg. Han hade tydligen blivit utsläpp från rummet eller så hade han en egen nyckel på sig.
När han väl stod snett ovanför mig såg jag hur hans ögonblixtrade.
"Catelyn det här ska du få ångra, vi som varit så snälla mot dig" röt han argt. "Bind hennes armar så kommer jag med stormhatt" fortsatte han och släppte aldrig min blick. De skulle tortera mig med stormhatta! Växten som brände hål på vår hud som eld och kunde ta livet av oss i stora mängder.

En stor vuxen man kom fram till oss och vargen ovanpå mig flyttade sig. Mannen lyfte upp mig och slängde mig över hans axel. Snabbt gick han återigen mot samma rum.

~••~

Inne i det kalla mörka rummet band han snabbt mina händer. Han ställde sig sedan vid dörren och väntade på Chris. Det tog inte lång tid innan han också kom. Han höll ett par handklovar i handen och jag visste redan nu vad de var insmorda i. Inte bara för att han bar handskar utan för att han faktiskt sagt det innan. Han gick fram till mig och drog upp repen lite på mina armar.
"Nej snälla! Jag lovar att inte göra något!" skrek jag av skräck. Han bara skakade på huvudet och såg... sorgsen ut? Ville han inte sätta på mig dem? Varför gjorde han det då?
Snabbt satte han på mig handklovarna och jag skrek av smärta. Mina ögon rann och huden brände runt handlederna.

"Snälla, jag ber dig!" snyftade jag av panik. Chris bara skakade på huvudet. Han vände sig om och gick. Inga slag, inga sparkar, inte ens några glåpord. Jag blev i vilket fall lämnade i rummet ensam med mina smärtor och inom kort var jag förblindad av smärta.

-Chris perspektiv-

Det smärtade inom mig att sätta på henne de insmorda handklovarna. Jag ville inte göra det, men jag var tvungen. Hade jag inte gjort det hade flocken sett mig som svag. Jag hade gjort så många hemskheter för att få den här alfa rollen. Jag kunde inte bara kasta bort den på en tjej. Det gick bara inte. Tanken hade många gånger slagit mig, hur vacker Catelyn var, hur underbar hon var. Det envisa och kaxiga sättet hon alltid kollade på mig med. Vad skulle jag göra? Jag höll på att bli kär... För första gången sedan jag blev avvisad. Vad vi förstått från våra spioner hade även Catelyn blivit avvisad eller avvisat sin mate.
Det fick det lilla hoppet jag hade att tändas, strax efter rullade dock alltid tanken på vad jag utsatte henne för in och allt hopp rann ut i askan.

Jag hade förstört allt.