A Wolfheart

28. A friend is someone who walks in when others walk out

-Alissas perspektiv-

Dagen hade gått som i en dimma. Jag hade bara gått och gått. Jag visste inte vad jag skulle göra, om jag skulle vara lycklig eller ledsen. Glad eller arg. Jag menar jag hade hittat min mate, min själsfrände. Men min bästa vän låg också inför döden och kämpade för sitt liv.

Just nu satt jag inne på Lukes kontor och försökte formulera ett brev till Adrian. Det var inte lätt, jag menar hur skulle man ens börja?

Typ, 'hej Moon Shadow flocken er alfa har rymt och kommit hit. Hon lever typ. Bara nästan död' eller kanske 'Hej Moon Shadow flocken, kanske bäst att ni kommer hit. Er alfa är näst intill död och klarar sig antagligen inte'

Frustrerat suckade jag och masserade mina tinningar. Dörren öppnades och jag kastade en blick mot den. Till min förvåning kom Sophia in och hon verkade inte komma för att träffa Luke, för han var inte ens här. Hon slog sig ner i en av fåtöljerna. Jag höjde på ena ögonbrynet åt henne och kollade menande på henne så hon skulle börja prata.

"Alissa, jag vet att du inte gillar mig. Men jag behöver din hjälp. Luke är så frånvarande, jag vet inte vad jag ska göra eller vad jag gör fel" suckade hon och jag kunde höra en ton av frustration.

"Ta det inte personligt Sophia, men det ända Luke har i tankarna nu är Catelyn" skrattade jag hest. Jag hörde en suck från henne och kunde inte låta bli att tycka lite synd om henne.

"Jag skulle mer än gärna vilja säga att jag förstår vad du går igenom, men ärligt talat så gör jag inte det. Jag har inte blivit avvisad och sen mött en jag gillar och plötsligt kommer hans avvisade mate döende tillbaks" började jag för att försöka få henne att må lite bättre.

"Vem är hon den där Catelyn? Är det något speciellt med henne? För alla pratar med sådan respekt om henne, ingen säger något dumt" frågade Sophia lite nyfiket.

Sophia visste alltså fortfarande inte om att Catelyn är alfa för den mest fruktade flocken. Jag fick vara noga med vad jag berättade för henne, för trots allt litade jag inte ett dugg på henne.

"Flocken hon tillhör hjälpte oss i en stor kris mot rouges som kunde förintat oss om det inte vore för dem" började jag försiktigt. Hon såg ut att fundera men lös sedan upp. Snabbt där efter såg man hur hon började fundera.

"Luke nämnde något om att Moon Shadow flocken hjälpt er. Men de har inga kvinnliga flockmedlemmar. Det går inte ihop!" sa hon fundersamt.

"Ärligt talat Sophia, du får fråga henne själv om det när hon vaknat. Om du ursäktar ska jag gå till sjukstugan och se hur hennes värden ser ut" sa jag lite frustrerat och reste mig snabbt ur min kontorstol. Jag kastade en sista blick på Sophia som fortfarande såg ut att fundera. En suck lämnade min mun innan jag försvann ut ur kontoret.

Med bestämda steg gick jag som vanligt mot sjukstugan. Jag kunde gå denna vägen i sömnen om det var så. Jag var där flera gånger om dagen och kollade till Catelyn som fortfarande inte vaknat upp. Det var alltså en och en halv dag sen hon kom hit.

Någon tog tag i min arm så jag var tvungen att stanna. Jag vände mig om och mötte Zayns vackra ögon, jag hade upptäckt dem sedan vi upptäckte att vi var mates. Han kollade allvarligt på mig och jag kunde känna gnistorna flöda genom kroppen från hans beröring. Ingen visste om att vi var mates mer än vi.

"Vi måste prata Alissa" började han. Jag ryckte armen fri från hans grepp. En tomhet spred sig inom mig och jag ville bara krypa in i hans famn.

"Jag har inte tid just nu Zayn, jag ska till Catelyn" sa jag och började gå.

"Precis som alla andra gånger" hörde jag bakom mig. Jag fnös och ökade på stegen.

Inne i sjukstugan hälsade alla som vanligt på mig men alla verkade vara lite gladare. Det fick mig genast positiv så jag gick snabbt mot rum sex där Catelyn fortfarande låg. Rummet såg ut precis som vanligt. En sköterska höll på att byta ut en påse med någon flytande vätska som gav henne näring.

"Hur är det med henne?" frågade jag som vanligt. Jag la ner min väska, som jag tagit med mig, på en stol intill ett bord med en vas och en ros i. Jag hade ställt den där för att få lite färg i det annars trista rummet.

"Det är bättre. Hon har börjat läka sakta med säkert igen. Dock vet vi inte hur lång tid det kommer att ta för henne att bli återställd. Men hon bör vakna upp när som nu" sa hon med en glad röst. Jag sken upp i ett leende med hela ansiktet och kom genast på vad jag skulle skriva till Adrian. Snabbt rotade jag fram ett papper ur min väska och en penna. Jag satte mig ner på stolen mitt emot Catelyns säng så jag kunde ha koll på henne samtidigt.

Kära Moon Shadow flocken.
Vi har glada nyheter och det är inte förrän nu jag har vetat vad jag skulle skriva. Ni får ursäkta för att...

När jag bestämde mig för att jag var nöjd med brevet packade jag ner mina saker i väskan igen och reste mig upp för att gå. Jag kastade en sista blick på Catelyn som såg så fridfull ut. Jag vände mig om och skulle precis gå ut när jag hörde en röst jag saknat så länge.

"Ali?"