A Wolfheart

44. Never give up.

-Adrians perspektiv-

Allt hände så snabbt att min hjärna inte hann uppfatta det. I ena sekunden bröt jag nacken av Sophia och jag känner fortfarande ingen sorg över det trots att jag faktiskt har träffat henne innan hos Luke. I andra sekunden hällde Chris något i Catelyns nos och hon skiftade tillbaka till människa. Luke hade varit där hos henne och jag var nog mer glad över att han var där än Chris som blivit iväg knuffad.

Nu ska jag vara extra jobbig och även lägga till en tredje sekund i mitt röriga huvud. Allt för att kunna sammanfatta vad som faktiskt nyss hänt och hur jag skulle agera här näst. Den tredje sekunden är vad som faktiskt utspelar sig framför mina chockade ögon just nu.

Mamma hade kommit från ingenstans och bara stått och stirrat på Catelyn ett bra tag. Det var i tillståndet hon befann sig i som förvirrade mig och gjorde mig minst sagt chockad. Hon stod där i skogskanten av gläntan och grät. Tårar rann sakta ner för hennes kinder och hon släppte aldrig Catelyn med blicken. Catelyn har haft så fel om henne. Mamma älskar Catelyn mer än vad hon faktiskt vill erkänna.

Det var inte förrän några sekunder senare när Chris lämnat gläntan som mamma sprungit fram till Catelyn och fallit ner på knä. Luke hade hjältemodigt flyttat på sig och mamma hade dragit in Catelyns nakna kropp, som endast skymdes av Chris skjorta, i sin famn.

Det var det vi alla stod och stirrade på nu. Jag visste att något måste göras, men min hjärna vägrade fungera som den skulle.

Jag såg hur några som skiftat tillbaka till människor varsamt drog bort mamma från Catelyn. Mamma föll ihop från stående som de fått upp henne i. Hon grät hejdlöst när Luke bar upp Catelyns slappa kropp i famnen och satte fart mot flockhuset där sjukstugan befann sig. Jag undra om det fanns någon som faktiskt visste om Catelyn än var i livet eller inte. För jag visste det inte, inte ett täcken från vår så kallade tvillinglänk. Ingenting.

Mamma som fortfarande satt på knä framför platsen Catelyn legat på grät. Jag hade aldrig sätt henne så, inte ens dagen innan hon försvann och vi trodde hon var död. Med osäkra steg gick jag fram till henne och drog in henne i min famn. Hon kanske har mycket att förklara och hade gjort en del misstag i livet men hon var fortfarande min mamma.

"Allt kommer bli bra" viskade jag tyst mot hennes hår. Jag visste att det var fel att säga så när jag faktiskt inte ens visste hur min syster mådde. Det var som om mina tankar väckte mig från chocken jag varit i. Allt kanske inte blir bra men vi måste ändå göra det bästa av situationen.

Jag drog mamma lite ifrån mig då jag kunde möta hennes blick. Hennes ögon var alldeles röda och hon snyftade lågt. Hennes hår hade klistrat sig fast runt hennes ansikte. Jag kunde inte låta bli att ta ett skälvande andetag när jag såg henne på det viset. Den kvinnan som betytt mest för mig under min barndom, den kvinnan som alltid var så stark. Hon var ett ända stort bevis att även de starka kan visa sig sårbara och att gråta inte är något dåligt. Det får oss sedan att må bättre.

"Mamma du måste fokusera nu okej?" Sa jag allvarligt till henne. Hon mötte min blick och nickade långsamt. "Fokusera och se om du kan se några rouges nära inpå oss eller om alla stuckit"

Jag såg hur hon tog ett djupt andetag och blundade. Det måste vara extra svårt att koncentrera sig nu med tanke på vad som hänt hennes dotter precis.

Det tog inte lång tid innan hon öppnade ögonen och mötte min blick igen. "Ingen i närheten"

Jag andades ut och reste mig upp från den sittande ställning jag intagit för en stund sen. Samtidigt drog jag upp min mor på benen.

"Jag vet att du inte är alfa, men jag är beta och min Alfa är..." Orden fastnade i halsen på mig. Vad skulle jag säga? Jag kunde ju inte säga att hon var död, för det visste jag ju inte om hon var. "I vilket fall så är jag beta och måste ta hand om flocken och du behöver vila" sa jag allvarligt. Jag tyckte att jag lyckades återhämta mig ganska bra där, faktiskt.

Mamma bara nickade till svar och vi började sakta gå tillbaka till mitt flockhus med alla mina flockmedlemmar i.

-Chris perspektiv-

Hur kunde jag vara så dum? Vad tänkte jag egentligen med? Vart har min hjärna tagit vägen? Jag har inte varit så här dum på länge. Är det kärleken som förblindar mig, eller vad är det som försegår?

Självklart kan jag inte få Catelyn genom strid och döds hennes vänner! Seriöst det var den dummaste idén jag haft på länge. Det måste varit något Sophia slagit i mig! Visst det är inte snällt att skylla på de döda men just nu kan jag inte hjälpa det. Catelyn kanske är död tack vare mig, tekniskt sätt Sophia, men det var jag som ledde Sophia till Catelyn.

Jag måste antagligen få henne på det gamla hederliga sättet, om jag ens kan få henne på det viset. Jag måste sägs förlåt till henne, öga mot öga.

Och sen göra mig av med Luke...

"Kom hit" skickade jag i tankarna till min beta som just nu såg till att alla sårade fick sjukvård. Jag fick inget svar tillbaka men jag visste att han hade hört mig, för bara någon minut senare slogs min dörr upp.

"Du ville något Alfa?" Ekade hans röst i rummet som jag just nu använde som kontor där vi tagit skydd. Jag nickade bara och knöt ihop mina fingrar framför mig. Min beta kollade bekymrat på mig.

"Jag vill att du skickar någon som kan spionera på Catelyn, vi måste få reda på om hon bättrar sig eller inte" sa jag strängt. Min beta höjde på automatiskt på ena ögonbrynet.

"Självklart min Alfa. Något mer?" Frågade han och jag såg hur han sneglade på dörren. Han ville antagligen ut här ifrån så fort som möjligt.

Jag bara skakade på huvudet till svar och mycket riktigt försvann min beta ut ifrån rummet snabbt. En suck for ur mig. Vad allt hade blivit jobbigt nu för tiden.