A Wolfheart

22. A negative mind will never give you a positive life

-Catelyns perspektiv-

Ett ylande fick mig att komma tillbaks till verkligheten. Det var inte någon ur flockens ylande utan en främling, en rouges.
"Alfa?" sa Maria frågandes. Men jag hörde hur hon darrade på rösten. Hon hade också hört fientligheten i ylandet.

"Är du säker på att jag är gravid?" stammade jag fram. Jag ignorerade faran som var utanför för tillfället och hur min bror samt de andra försökte kontakta mig i tankelänken.

"Ja min alfa, jag är rädd för det" sa hon svagt.

"Catelyn!" skrek det i mitt huvud. Det var Adrian.

"Det här stannar mellan oss, okej?" sa jag allvarligt medan jag reste mig upp på vingliga ben. Maria nickade bestämt och följde mig ut.
Synen som mötte mig var rena krigsfältet. Rouges hade anfallit oss när vi inte var beredda. Jag borde förutspått det. Jag letade med blicken efter min bror och fick syn på honom när han slogs. Jag såg hur han hela tiden kollade sig omkring och hur han inte hade full fokus på striden. Jag insåg ganska snabbt att det var mig han hela tiden letade efter.

"Jag är okej Adrian. Är utanför sjukstugan" sa jag allvarligt i tankelänken till min bror. Han fick syn på mig för en kort sekund innan han vände sig bort och bröt nacken på vargen han stred mot. Han kom springande mot mig men blev omkull tacklad precis innan han nådde fram. Jag såg hur han stred mot den andra som var väldigt jämlik. Jag försökte skifta men det gick inte. Jag var för slut i min kropp. Jag kunde inte hjälpa min bror eller min flock. Jag kunde bara stå och se på hur min bror kämpade för livet mot den andra vargen som var väldigt skicklig.

Utan att inse det hade jag glömt bort att vara på min vakt och kände snart en hand över min mun. Jag fick panik och försökte genast slå mig fri. Men det gick inte, jag var fast. Jag såg hur en annan rouges i människoform dök upp framför mig med en spruta i handen. Han tryckte snabbt in den i halsen på mig och smärtan av nålen vällde upp i min kropp. Tårar började rinna längs med mina kinder. Jag kände hur jag snabbt började bli trött och det sista jag minns är hur jag ropade på hjälp i tankelänken till hela flocken. Hur jag hade sett Adrians chockade min och hur han brutit nacken snabbt på vargen han fajtades emot. Mannen som hållit handen för min mun lyfte upp mig i sin famn och bar i väg mig.

Adrian sprang mot oss men en massa andra vargar ställde sig i vägen. Jag såg Adrians desperata min innan jag somnade i den främmande mannens armar.

-Adrians perspektiv-

Jag kunde inte släppa minnesbilden där mannen tryckte in en spruta i halsen på min älskade tvilling. Jag visste inte vad det var för något, men det kunde absolut inte vara något bra.
Jag hade flera gånger försökt springa efter men antingen så var det rouges eller mina egna flockmedlemmar som stoppat mig. Så allt jag gjorde nu var att sitta här på marken och kolla in mot skogen. Någon stans inom mig hoppades jag att hon hade lyckats fly, men jag vet själv att det var löjligt att tro. Jag såg hur döda kroppar släpades bort, hur skadade personer flyttades till sjukstugan.
Det var i en sådan här stund jag insåg att vi verkligen behövde hjälp. Vi skulle inte klara detta själva. De skulle komma tillbaks eller i värsta fall skada Catelyn riktigt illa. Vi behövde hitta henne nu.
Det var ganska självklart att de kommit hit bara för att kidnappa Catelyn, för de retirerade så fort de hade henne. Frågan var bara varför de ville ha henne.

En hand på min axel fick mig att vakna upp ur mina funderingar. Jag kollade upp och mötte Becks sorgsna ansikte.
"De goda nyheterna är att det var inte många av våra egna som dog i striden" sa han mjukt och försökte hålla kvar min uppmärksamhet. Det funkade inte utan jag blickade ut mot skogen igen.
"Adrian, du måste hålla uppe humöret och just nu kan vi inte göra något mer än att hoppas att våra spioner får upp ett spår. Vi måste sköta flocken så länge" sa han allvarligt och hjälpte mig upp på fötter. Jag visste precis vad jag skulle göra för att fördriva tiden. Det var ju värt ett försök. Jag drog mig snabbt loss från Becks grepp och gick mot Catelyns kontor. Det var bara att hoppas.