A Wolfheart

9. Behind every beautiful thing There's some kind of pain

-Catelyns perspektiv-

Jag stannade förfärat till så de bakom mig nästan sprang in i mig. Framför mig hade striden redan börjat. Men hur?! De var bakom oss. Jag måste ha blivit lurad och för det måste de vara riktigt skickliga. Det var inte några simpla rouges vi hade att göra med. De var välutbildade inom allt. Jag försökte lokalisera alla. Jag hittade Adrian kämpandes rygg i rygg med Beck. Luke var lite längre bort och hade precis räddat en av mina. Jag vände mig om mot Alissa, men hon var borta. Jag spände ögonen i de andra två vargarna som kröp ihop lite. De visste att de skulle sagt till mig.

Snabbt vände jag tillbaks blicken och försökte hitta Alissa. Efter ett tag fick jag syn på henne. Hon var omringade av tre vargar som när som helst skulle attackera henne. Gjorde jag inget nu skulle hon dö och det kunde jag inte låta hända. I snabb fart sprang jag mot dem. Den som stod med ryggen vänd mot mig hoppade jag snabbt på. Alissa såg tacksamt på mig medan hon attackerade en av de andra två. Den andra var smart nog att attackera den största vargen som råkade vara jag. Jag knäckte snabbt nacken på den första jag hoppat på. Den andra kom på mig och tryckte ner mig i marken. Snabbt vecklade jag in benen och sparkade iväg honom. Där efter bröt jag snabbt nacken på honom också. Alissa som fixat vargen som hon attackerade stod nu och kollade oroligt på mig. Jag nickade bara till svar att jag var okej.

Snabbt granskade jag området efter fler som behövde hjälp. Det var några längre bort som jag började springa mot. Vargar som var i närheten tog fart mot mig och jag fällde en hel del. Jag var glad över att jag kunde hålla koll på de så väl. Ibland var det som om något sa mig i huvudet vart fiende befann sig. Jag hade alltid haft lätt att spåra tack vare det. Oftast var det inget jag tänkte på. Speciellt inte nu när jag dödade rouge på rouge. Det är också en regel man får lära sig det första man får, tänk aldrig något mer än på striden.

Plötsligt kände jag en hård knuff i sidan. Jag flög iväg och landade med en duns på marken. Snabbt reste jag mig upp. Vargen hade överraskat mig. Jag skakade på huvudet för att få klarhet.

"Li?" frågade jag efter min varg i huvudet. Jag fokuserade på vargen framför mig samtidigt som jag försökte få kontakt med Li igen. Vargen gjorde ett hopp framåt mot mig.

'Jag är här, jag hjälper dig Cate' jag har aldrig varit så glad över Lis röst.

"ta över" sa jag snabbt i huvudet på mig själv till Li. Vad jag inte märkte då var att även hon inte riktigt var på hugget och väldigt tankspridd. Jag kunde se framför mig hur mina ögon blev röda när jag vek undan från vargen som hoppade mot mig. Jag eller rättare sagt Li gjorde en attack mot vargen som föll till marken. Jag skulle precis ta ett tag om hans nacke när han gjorde någon underlig manöver. På något vis hamnade jag under honom. Jag stretade emot så mycket jag kunde och försökte komma undan. Hände det inte något mirakel nu skulle jag dö.

Jag kände hur Li sakta sjönk undan, hon hade tappat hoppet. Nu återstod allt på min egna styrka och beslutsamhet. Vargen hade tydligen beslutat sig för att göra det outhärdligt för mig. Han drog sakta med en av sina klor mot sidan av min mage. Blod började forsa fram. När han för en kort sekund tappade fokus, antagligen någon som sa något till honom i tankelänk, så bet jag honom i ena benet. Han ramlade omkull på sidan vid mig och jag reste mig snabbt upp. På vingliga ben skulle jag precis attackera honom när någon annan rusade på honom. Han hade rest sig upp och flög där med in i mig. Med den kraften som träffade mig flög jag iväg. Jag landade tungt på marken och blodbristen fick mig yr. Nu är allt slut tänkte jag och stängde sakta mina ögon.

'Cate! Cate! Res dig upp nu!' ropade Li plötsligt i mitt huvud. Jag öppnade ögon och såg att jag skiftat tillbaks till människa. På skakiga steg reste jag mig upp på fötterna. Jag ignorerade det faktum att jag var naken. Alla hade vi sett någon naken person som skiftat tillbaks och behövt tas till sjukstugan. Jag såg framför mig hur Adrians bruna varg riktigt brutalt dödade den som attackerat mig. Jag såg runt omkring mig hur rouges började dra sig tillbaks. Adrians blick vände sig mot mig. Han var alldeles blodig i munnen.

Jag tog ett par stapplande steg fram mot honom men det svartnade för ögonen och jag föll ihop igen. Jag orkade inte mer nu. Jag ger upp.