A Wolfheart

29. You don't have to be great to start but you have to start to be great

-Adrians perspektiv-

Kära Moon Shadow flocken.
Vi har glada nyheter och det är inte förrän nu jag har vetat vad jag skulle skriva. Ni får ursäkta för att detta kommer fram så sent till er. Alfa Luke gav mig uppgiften att skriva till er för han är lite, vad man kan kalla det instabil. Jag känner att det är dags för er att få reda på en hemlighet som egentligen Luke och Catelyn skulle berättat.
Dem är mates men Catelyn har avvisat min bror. Detta förändrar inte mina vänskapskänslor för din syster och alfa.
I vilket fall som helst kom Catelyn hit för någon dag sen och har varit medvetslös sedan dess. Läkarna har äntligen börjat se positivt på situationen och de säger att hon kommer vakna upp när som helst.
Ni är hit bjudna och får komma så fort ni kan beta Adrian.
Med vänliga hälsningar
Alissa, alfa Lukes syster

Jag visste inte vad jag skulle göra! Jag ville bara skratta av glädje men samtidigt var jag sjukt orolig över att Catelyn kunde dö. Jag måste dit nu, helst direkt.

"Beck? Samla ihop några krigare. Vi drar till White Forest flocken" sa jag till honom i tankarna.

"Absolut. Får man fråga vad som hänt?" fick jag som svar.

"Cate är där"

-Catelyns perspektiv-

Dagen innan

Jag såg väldigt suddigt och kunde precis urskilja Alissa vid dörren. Jag fuktade snabbt mina läppar och försökte mig på att säga hennes namn. Det kom mer ut som en hes viskning. Men det var tillräckligt för att hon skulle höra det. Hon vände sig hastigt om och spärrade upp ögonen när hon fick syn på mig.

"Cate?" viskade hon fram. Jag nickade försiktigt. "O herre gud Cate!" utbrast hon igen och sprang fram till mig. Hon gav mig en lång kram som ändå var ganska försiktig.

"Jag är så glad att du är vaken" viskade hon i mitt hår innan hon drog sig ifrån mig. "Jag ska bara kalla på läkare" sa hon för att besvara mitt frågande ansiktsuttryck.

Alissa bokstavligen flög ut ur rummet och jag kunde höra henne prata där utanför. Jag mindes allt som hänt mig den senaste tiden, verkligen allt. Mina tankar fastnade på Chris, alfan av rouges. Det hade varit något med honom de sista dagarna. Han hade varit annorlunda. Precis som om han inte ville skada mig. Jag stod fortfarande fast vid att han antagligen var kär i mig. Men varför? Hur kunde någon som han bli kär i mig och samtidigt skada mig? Det gick inte ihop.

Utmattad av alla tankar sjönk jag djupare ner i sängen och blundade. Lugnet varade inte länge förrän en väldigt glad Alissa kom in med en läkare bakom sig.

"Vad roligt att du vaknat alfa Catelyn. Du har varit i ett väldigt hemskt tillstånd" sa läkaren glatt. Jag såg hur han kollade på skärmarna runt omkring mig och antecknade något. Hans blick granskade sedan mig och fastnade på mina handleder. Jag slog ner blicken och såg de hemska såren runt om dem.

Läkaren kom fram till mig och tog min ena hand i sin så han kunde granska min handled.

"Du kommer nog inte tro mig alfa, när jag säger att det ser bättre ut. Du kommer dock alltid ha märken kvar" sa han allvarligt. Jag nickade och kollade forskande på honom.

"Säg till om du känner dig dåsig eller dålig på något sätt. Jag skickar in en sköterska som ska undersöka dig" sa läkaren och försvann ut ur rummet. Jag flyttade min blick till den glada vännen som stod bredvid min säng.

"Vet Adrian om att jag är här?" frågade jag oroligt. Jag saknade min bror något otroligt och jag kunde knappt drömma om hur orolig han måste vara.