A Wolfheart

31. It might be stormy now but it can't rain forever so be strong

-Adrians perspektiv-

Allt hände som i slowmotion. Min syster som varit nära döden stod och bråkade med Luke, den idioten.

Jag och Alissa hade mött en blond tjej som Alissa berättat var Lukes flickvän. Jag hade sett på henne att hon anat oro för hon hade ökat på takten och gick med snabbare steg mot sjukstugan. Hennes oro hade smittat av sig på mig.

Väl inne i Catelyns rum hade vi sett henne stå på vingliga ben och skrika på Luke. Jag var väl inte ett fan av Luke efter att jag fått veta att han var min tvillingsysters mate. Alissa hade snabbt avbrytit deras bråk och börjat skrika på Luke. Mina ögon kunde aldrig släppa Catelyn. Jag hade sett hur hon börjat vingla och hur hennes ben hade vikit sig. Jag hade haft ögonkontakt med henne en kort stund innan hon slöt ögonen och föll till golvet. Luke hade reflexmässigt tagit tag i henne så hon inte skulle slå i golvet. Han hade lagt upp henne i sängen men aldrig släppt hennes hand. Det hade gjort mig vansinnig. Alissa hade försvunnit iväg för att kalla på läkare så det fanns ingen som kunde stoppa mig.

Jag hade ilsket flugit på Luke och gett honom en smäll i ansiktet. Han hade flugit in i väggen bakom honom och jag skulle precis flyga på honom igen när bestämda händer tog tag i mig. Jag hade hört Becks röst i mitt huvud och antog att han var en av dem som tagit tag i mig.

De hade dragit ut mig ur Catelyns rum och jag hade bara sett hur läkare och sköterskor böjt sig över Catelyn. Jag visste inte vad som pågick för i nästa sekund hade dörren stängts framför mig.

Beck och vem det nu var mer som hade dragit ut mig satte mig ner på en soffa som stod placerad i korridoren.

Så det var alltså vad jag gjorde nu, satt och stirrade på den stängda dörren som ledde in till Catelyn. Den hade bara öppnats när Luke surt hade kommit ut. Han hade inte gett mig en blick utan bara gått förbi mig. Alltså var Alissa fortfarande kvar där inne hos Catelyn.

Jag ville bara in i det där kalla rummet med de vita jobbiga väggarna, allt för att kunna stötta min syster med vad hon nu än gick igenom. För det var något så pass hemskt som jag inte ens kunde föreställa mig. Det var något hon inte berättat för mig, något som bara Alissa visste och något jag ville få reda på.

Motvilligt for tankar igenom huvudet från innan vi hjälpt White Forest flocken. På den tiden när vi berättade allt för varandra, när vi stod varandra närmare än någonsin. Men allt hade förvandlats över en natt, det var bara det att jag inte hade insett det förrän den dagen när jag fick brevet om att Catelyn hittat sin mate.

En frustrerad suck lämnade mig och mina händer borrades in i mitt hår. Jag visste inte vad jag skulle göra. Beck hade lämnat mig för att hjälpa våra flockmedlemmar i ordning så jag var alldeles ensam.

Det varade inte länge, vilket var tur trodde jag. Dörren jag stirrat på ett bra tag nu öppnades och en blev Alissa kom ut. Jag såg att hon var lite chockad och inte stod stabilt på benen. Som den goda vännen jag var till henne reste jag mig snabbt och gick fram till henne. Jag la mina händer stadigt på hennes axlar och försökte möta hennes blick. Bara för att kunna avläsa något. Hon vägrade dock att möta min blick och flackade i stället runt med sin i jakt på en punkt som inte var mina ögon. Jag suckade och la min arm runt hennes midja och hjälpte henne bort till soffan.

Jag satte henne försiktigt ner och tog hennes händer så hon skulle vända uppmärksamheten mot mig. Efter ett antal försök mötte hon motvilligt min blick som jag bestämt höll kvar.

"Vad hände där inne?" fick jag hest ur mig. Något sa mig att jag innerst inne inte ville ha reda på det.

"Ho... hon slutade andas" stammade Alissa fram. Jag blev stel i hela kroppen och började dra bort mina händer från Alissas men till min förvåning tog hon ett hårdare tag i dem.

"De fick det att funka igen, de sa att all hennes energi tog slut. Att hennes inre gav upp, att hennes inre inte orkade mer" snyftade Alissa fram. Jag såg på henne hur hon tog på sig skulden.

"Ali, det är inte ditt fel" viskade jag fram och drog in henne i min famn. Hon doftade jordgubbe och det fick mig att lugna mig en aning.

"Jo det är det. Hade jag haft mer koll på Luke hade jag kunnat hindra honom från att gå hit. Cate mådde inte tillräckligt bra för att träffa honom än. Hon var nedbryten både fysiskt och psykiskt. Hon mådde, mår hemskt" snyftade Alissa. Jag svarade inte utan höll henne hårdare intill mi och gav henne små pussar på huvudet. Det var läskigt vilka känslor jag fått för denna tjej trots att hon inte var min mate.

Hon ryckte plötsligt till och drog sig hastigt ifrån mig utan förvarning. Jag kollade förvirrat på henne. Hennes ögon lyste av skuldkänslor och jag visste att allt stod inte rätt till.

"Ali?" började jag försiktigt.

"Jag har träffat min mate, vi kan inte vara så här nära Adrian. Det funkar inte" snyftade hon. Tårarna verkade aldrig sluta rinna nerför hennes bleka kinder.

"Du har vadå?" frågade jag chockat och blev stel.

"Jag har hittat min mate"