A Wolfheart

46. Problems are not stop signs, they are guide lines

-Catelyns perspektiv-

"Catelyn? Snälla Catelyn kom ut hit och prata med mig. Alfa till Alfa. Jag vill bara ha ett kort svar innan jag lämnar dig och din flock i fred för alltid, jag lovar."

Chris röst ekade inne i mitt huvud och jag ville bara stänga den ute men det gick inte. Han upprepade gång på gång samma mening till mig. Jag kollade mig omkring och såg att Luke låg och sov på en soffa på andra sidan av rummet. Jag befann mig fortfarande i sjukstugan för att bli frisk.

Jag visste att jag inte borde gå ut och möta upp Chris själv. Ända sedan jag var liten har jag fått in pressat i huvudet att man aldrig ska lita på en rouges. Men någonstans inom mig och efter vad jag sett så visste jag att han inte skulle skada mig. Han skulle inte klara av det.

Så tyst som jag kunde reste jag mig från sängen och tog tag i ett par kryckor som låg bredvid. Jag hade endast ett par mjukis shorts och ett linne på mig som jag fått ta på mig under dagen. Sladdarna som jag hade haft inkopplade hade jag med tvingat dem att ta bort vilket sköterskorna hade varit lite motvilliga till att göra.

Så tyst som det gick med ett par kryckor hoppade jag ut ur rummet utan att försöka väcka Luke som sov.

~••~

Även om jag hade råkat stöta på några problem under min färd ut mot skogen hade jag klarat mig hyfsat bra. Jag verkade i alla fall inte ha väckt någon.

Ute var det helt öde förutom ugglans hoande på avstånd. Den mörka himlen var moln fri och månen lyste upp skogen framför mig. Att jag inte hade skiftat än och säkerligen inte kunde det än gjorde mig lite smått orolig. Jag minns ju vad som hände sist jag inte kunde skifta. Fast det var innan jag upptäckte något hos Chris så att säga.

I vanliga fall skulle jag använda min gåva för att snabbt kunna hitta Chris men just nu var jag för trött på grund av skadan och alla mediciner de stoppat i mig mot smärtan. Jag fick göra på det gamla hederliga sättet och lukta mig till honom.

Jag sniffade i luften under tiden jag gick igenom den täta skogen. För normalt folk skulle skogen antagligen skrämma vettet ur än så här dags när träden stod spöklikt över en i månens sken. Men inte jag. Jag tyckte bara det var mysigt och gillade den lugna tystnaden.

Jag kände Chris lukt i luften och att han var nära. Han verkade smart nog att inse att jag var så pass skadad att jag inte kunde ta mig så långt i alla fall.

När jag kommit tillräckligt nära såg jag honom sitta på en sten med huvudet i händerna. Han såg ut att fundera på något riktigt djupt men kollade ändå upp när jag kom närmre.

Han reste sig upp och började gå mig till mötes. Hela tiden kollade jag avvaktande på honom och sniffade i luften på jakt efter andra rouges så jag snabbt kunde larma. Men jag hittade inte någon annans doft än Chris. Hade han verkligen gått hit själv?

När han var tillräckligt nära sträckte han ut handen efter min arm. Jag drog mig inte allt för smidigt undan och höll på att snubbla på kryckorna. Återigen sträckte Chris ut handen efter mig, men denna gången för att fånga mig så jag inte ramlade.

När jag väl stod stadigt på benen igen hade han fortfarande inte tagit bort handen från min arm. Jag blängde argt mellan honom och armen. Även om hans hand kändes sval mot min varma hud ville jag få bort honom. Jag hade valt Luke nu och jag kunde inte börja tänka på Chris igen. Chris var ute ur mitt liv.

Han tog skamset bort handen när han förstått innebörden av mina blängande blickar. Han försökte, vad jag antog som frustrerat, möta min blick. Varje gång kollade jag åt något annat håll. Jag ville inte försjunka i hans ögon. Jag hade märkt att jag väldigt lätt faller för någon annans ögon, inget bra.