A Wolfheart

3. Think positive

-Catelyns perspektiv-

Jag satt och stirrade på brevet i min hand. Jag, Adrian och Beck hade mötts upp inne på mitt kontor och nu visste jag inte vad jag skulle ta mig till.

”Vad ska vi göra?” viskade jag bekymrat fram. Jag visste att killarna framför hörde mig, super hörsel you know.

God dag Alfa av Moon Shadows flocken.

Ni får ursäkta att jag inte skriver något namn, för ärligt talat så vet jag inte vem som är alfa i er flock och jag har en känsla av att ni vill ha det så.

I vilket fall som helst, jag hoppas ni inte har glömt bort den tjänsten White Forest flocken gjorde för er för ett dussin år sedan. Det har i alla fall inte vi och nu behöver vi er hjälp. Vi har blivit anfallna av ett stort gäng rouges den senaste tiden. Flera gånger. De är nu fler än oss och vi behöver hjälp annars finns det ingen White Forest flock kvar.

Ni är vårt ända hopp. En eller två attacker till mot oss och vi är dödsdömda. Jag vill inte hota er nu, så tar det inte så, men ni vet lika mycket som oss att återgäldar ni inte tjänsten så kommer alla flockar vända sig mot er eftersom White Forest flocken också är en stor och mäktig flock.

Vi är tacksamma för ett svar och ni är välkomna så fort som möjligt. Det finns även husrum åt er och ett gäst hus för er, Alfa och er beta.

Med vänliga hälsningar

Alfa Luke av White Forest flocken

Gång på gång läste jag brevet och försökte komma på en lösning. Men det fanns ingen.

”Det finns bara en lösning sis” sa Adrian sorgset.

”Men hur ska vi då kunna bli respekterade i framtiden? Det finns ingen som skulle respektera en flock med en kvinna till alfa. Speciellt inte rouges.” sa jag irriterat.

”Vi fixar det Cate” sa Beck allvarligt.

”Ja, han har rätt. Vi är redan respekterade för våra krigare, det kommer inte att ändras” sa Adrian allvarligt.

”Jag är rädd” sa jag skamset och kollade ner på mina händer och brevet.

”Vi finns här för dig, ingen ska få hoppa på dig bara för att du är tjej” sa min älskade bror. Jag kollade upp mot honom och log.

”Tack hör ni. Jag skickar brevet med budbäraren tillbaks. Säg till våra krigare som ska med att packa. Vi åker i morgon bitti” sa jag allvarligt. Adrian kom fram och gav mig en puss på pannan innan han gick ut med Beck.

’Vi kommer förlora allting Cate’ Det var min inre varg Li som sa det.

”Säg inte så där, tänk positivt i stället” sa jag bestämt.

’Du har rätt! Vi kanske hittar vår mate!’ utbrast hon glatt.

”Du vet om att jag inte bryr mig om det just nu. Jag vill bara det bästa för flocken. Dessutom är jag orolig att för många av våra krigare ska hitta sina mates. De kanske ger sig av” sa jag sorgset.

’De skulle aldrig lämna dig Cate! De är för lojala mot oss’ sa Li envist.  Kanske hade hon rätt. I vilket fall som helst så var det ett senare problem. I stället skrev jag snabbt ner brevet och lämnade det till budbäraren som direkt stack iväg.