A Wolfheart

18. I know life is unfair, but this is fucking ridiculous

Tack till idéerna ni gav mig! Har redan skrivit två kapitel till :D Jag har även länge haft inspiration och idéer till en ny berättelse. Skulle ni läsa den om beskrivningen var såhär: 

Jag har den perfekta pojkvännen, de perfekta vännerna, det perfekta livet.

Men allt är bara ett skådespel för mig, ett skådespel på liv och död.

Läs och njut. Kommentera vad ni tycker om kapitlet och det ovanför ;)

-Catelyns perspektiv-

Jag såg vårt flockhus och alla våra andra byggnader närma sig med hög fart. Killarna i baksätet hade också märkt det och satt nu uppspelta och pratade i mun på varandra. Adrian kollade glatt ut genom fönstret. Det syntes verkligen hur glad han var över att vara hemma. Jag själv visste inte vad jag skulle tycka. Allt var tvungen att gå tillbaks till det förflutna, med några små tvister. Vi var tvungna att se till så White Forest flocken var den enda flocken som kände till mig, den kvinnliga alfan i den manliga flocken. Jag skulle även bli tvungen att återgå till ett ställe utan kvinnlig kontakt från någon och så klart utan min mate. För nu var faktum det att jag skulle aldrig hitta mig en mate, för min hade jag avvisat i hopp om att det var bäst för min egna flock.

Adrian stannade bilen och de andra bilarna var inte långt bakom. Våra flockmedlemmar vi inte sett på länge rusade fram från alla ställen de varit på för att välkomna oss hem. Jag såg alla krama om varandra. Även om vi bara var män i bortsätt från mig så var vi som en riktig familj som saknade varandra när vi var borta.

Jag steg ur bilen och möttes av glada rop. Mina flockmedlemmar kom fram för att välkomna mig hem och gratta för det utmärkta arbetet som gjordes hos White Forest flocken. Jag mötte alla med ett falskt leende men fick ofta oroliga blickar från Adrian. Han läste mig som en öppen bok.

Så snabbt jag kunde tog jag mig till mitt kontor för att andas ut och gå igenom allt jag missat. Med en tung suck slog jag mig ner i min sköna kontorstol. Det var nog det bästa med hela kontoret. På skrivbordet såg allt ut som jag lämnat det förutom en hög med post jag fått under tiden vi varit iväg. Jag kände hur tankarna skenade iväg till Luke och jag skakade på huvudet för att koncentrera mig. Förhoppningsvis kanske lite pappersarbete kunde hjälpa mig att hålla tankarna i schack. Jag tog upp det första brevet i högen. Jag öppnade snabbt det och skummade igenom texten. Det var en av våra affärspartners som undrade om vi var i behov av någon ny medicin som behövdes tillverkas. Eftersom jag inte hade koll på sådant och vi hade delat upp det här i flocken så la jag snabbt ifrån mig den till Adrian. Han hade hand om alla medicinska frågor och som även rörde strider. Det kunde vara att vi var i behov av någon särskild knivsort.

Det var nämligen inte alltid vi slogs i vargform. Ibland kunde det vara svårt och vi fick använda oss av knivar. Det var inte ofta men det hade hänt.

Beck hade hand om alla komfort frågor och mat frågor. Så om vi behövde några kläder till någon ny medlem i flocken eller säng med mera. Det kändes tryggt att ha honom där för han visste alltid när något nytt behövdes.

Jag tog upp ytterligare ett brev. På framsidan av brevet stod det Red Sun flocken med snirkliga bokstäver. Det var en flock som låg ganska långt bort i närheten av en stor stad. Vi hade inga affärer med dem eller annan kontakt. Jag rynkade pannan i en fundersam min medan jag öppnade brevet och drog ut pappret som låg i. Av förvåning av vad som stod i höjde jag på ena ögonbrynet. De kunde inte vara seriösa?

God dag alfa av Moon Shadow flocken!
Det går rykten om att ni har varit och hjälpt White Forest flocken med rouges.
Så vi undrar varför ni inte hjälpt våran flock när vi behövt hjälp. Speciellt när din far, den förra alfan, har haft nära kontakt med vår förra alfa. Gamla vänner borde hjälpa varandra annars kan det orsaka konflikter som kan leda till något mycket större.
Jag hoppas ni förstår detta.
Det är därför vi sänder er detta brev, vi skulle behöva några bra krigare som kan hjälpa oss att vakta emot det ökade antalet rouges i området.
Jag hoppas ni inte ignorerar detta då det kan bli konflikter av att.
Mvh
alfa Chris av Red Sun flocken

Så alfa Chris satt alltså och hotade mig genom ett brev? Han hotade en av de mäktigaste flockarna. Han hotar den mest mäktigaste krigsflocken. De med bäst strategi och utbildade soldater om vi nu ska kalla det för det. Ett skratt slapp ur min mun och dörren in till kontoret öppnades. Adrian stack undrande in huvudet och kollade förvirrat på mig. Han hade tydligen gått förbi just som jag skrattat till.

”Kolla på det här brevet Adrian. De hotar på papper en av de mäktigaste flockarna. Aldrig att jag skickar mina flockmedlemmar till dem” skrattade jag och räckte honom pappret. Han tog de få stegen mot mig samtidigt som han kollade undrande på pappret i min hand. Han tog det och läste. Under tiden granskade jag honom noga efter en reaktion. Han höjde bara på ena ögonbrynet, men jag såg hur det ryckte lite i hans mungipa. Vi hade en vana att alltid höja ögonbrynet både jag och Adrian. Det var nästan lite komiskt.

”Det gör du helt rätt i sis. Vill de ha krig mot oss så låt gå. Vi slår dem i alla fall” skrattade han lite smått. Han räckte pappret till mig igen som jag tog och snabbt slängde i en papperskorg. Jag tog sedan upp ytterligare ett brev ur högen. Även denna stod med snirkliga bokstäver på. Fast det stod inte någon annans flocknamn utan vårt, Moon shadow flocken. Fundersamt och en gnutta oroligt öppnade jag brevet. Det var ett vanligt vikt papper i som jag plockade ut. Jag började läsa och kände hur jag blev mer och mer orolig. Ett misstag som jag gjorde förr har nu visat sig. Det här skulle jag inte komma undan med så lätt.

Kanske var det nu över för mig. Jag kanske skulle dö nu. Jag vet inte alls vad som händer nu och den vetenskapen, att inte veta vad som kommer här näst, gör mig väldigt orolig.