A Wolfheart

48. Be so good so they can't ignore you

-Chris perspektiv-

Gång på gång kastade jag mig mot gallret. Varje gång for smärtan igenom kroppen. Jag hade skiftat till varg för att få mer kraft. Ändå kändes det inte som att gallret rubbades någonting. Jag tog ett djupt andetag innan jag tog satts och hoppade mot gallret igen. Stormhättan som gallret var insmort i brände mot min hud igenom pälsen.

Jag hörde hur det knakade till lite i gallret. Min blick for upp till gångjärnen och jag såg hur de började gå sönder. Det fyllde mig med ny energi. Jag tog ytterligare sats ännu en gång och kastade mig mot gallret.

Ett högt brak hördes och gallret ramlade till marken med en duns. Som om någon gett vakterna ett tecken kom de springandes från öppningen ut i friheten. Fängelset låg i en grotta så skulle man fly fanns det bara en utgång. Det var två vakter och de var fortfarande i människoform. De stannade till och stirrade på mig. Det var en yngre kille och en äldre, men vältränad man. Jag kunde se skräck blandad med beslutsamhet ta form i den yngre killens ögon. Tydligen var mina handlingar mot deras alfa ingen nyhet. Min blick gled från den unga killen till den äldre. Även om det inte var ljust här i grottan så tyckte jag mig känna igen honom. Han hade ett stort ärr över ögat som kunde se väldigt skrämmande ut om man inte var van vid att se sådant.

"Chris, tänk inte tanken på att skifta. Vi vill inte skada dig" den äldre mannen öppnade munnen och pratade allvarligt med mig. Det kändes som att hans ögon kunde borra sig igenom mig. Men det var även den meningen med den rösten, som gjorde att jag kände igen honom och fick hela min kropp att frysa. En person som är med i mina minnen som jag försöker glömma. En av de fyra personer jag avskyr mest. De andra tre personerna är utan tvekan Maria, alfa Tyler och mannen som bröt nacken av min mate. Denna personen var den person som tryckt ner min mate på knä och hållit fast henne i ett grepp hon inte kunde ta sig loss ifrån. Visst, kanske jag inte borde ha ett sådant hat för en person som bara gjort som hans luna sagt. Men hånleendet han hade på läpparna sa något annat. Han hade aldrig gillat varken mig eller min mate, så att kunna skada mig ytterligare lite skulle han antagligen ta chansen till det.

"Du..." Fick jag fram emellan ihop bitna käkar. Hela jag skakade av ilskan som fyllde mig. Den gav mig ny energi och mer beslutsamhet att ta mig här ifrån. "Så Maria lämnade dig kvar här? Hon ville väl inte ha en så hemsk människa vid sig som du"

Ett leende spred sig på hans läppar och det var inte ett vänligt sådant. "Hon lämnade mig kvar så jag kunde se till att du inte skadade hennes dotter mera".

Min blick drogs från den äldre mannen till den unga killen igen. Han såg väldigt förvirrad ut där han stod beredd på att skifta. Fast jag klandrar honom inte, hur skulle han kunna veta vad som hänt?

"Jag skulle aldrig skada Catelyn igen" väste jag. Bara tanken på att skada henne igen gjorde mig illa mående och att jag en gång faktiskt gjort allt för att knäcka henne fick mig att vilja dö av skam. "Jag antar att ni redan förvarnat flocken om att jag är lös?" Fortsatte jag för att avleda uppmärksamheten från det jag gjort mot Catelyn. Det funkade för jag såg hur de båda nickade och slappnade av en aning. De trodde alltså att jag inte hade en chans? Det ska vi bli två om.

Utan att så visa en min innan slängde jag mig framåt och skiftade till varg. De båda ryggade tillbaka av ren förvåning men hämtade sig snabbt och skiftade. Jag tog mig an den unga killen först och sprang mot honom. Han var inte tillräckligt stark för en vuxen alfa och kunde inte göra motstånd. Han högg i luften efter mig i hopp om att kunna ta fäste. Men jag undvek smidigt hans vassa tänder och han flög istället rakt in i grottväggen. Där låg han sedan orörlig, antagligen avsvimmad. Jag vände mig mot den enda som stod i vägen för min frihet just nu. Han morrade och blottade sina tänder. Jag tog ingen notis till det utan flög på honom. Han var lite starkare än den yngre killen så vi föll omkull på marken och rullade runt tills jag tillslut hamnade överst. Jag höll honom nertryckt i marken så han inte skulle kunna komma loss.