A Wolfheart

39. Be whit a man who ruins your lipstick not your mascara

-Catelyns perspektiv-

"Det är även hon som försköt mig och lämnade mig till döden här. Det var hon som frös mig ute för att vara med dig hela tiden. Hon visste att jag skulle dödas men ändå tog hon inte mig med sig när hon lämnade oss!" skrek jag av ilska nu. Den var riktad mot både Adrian och min mor. Det kändes som om jag skulle sprängas i tusen bitar.

"Hon har rätt Adrian, jag har varit hemsk mot henne" sa min mamma och såg riktigt sorgsen ut. Hade jag inte varit full med ilska hade jag förlåtit henne direkt. Men så var inte läget för tillfället.

"Mamma..." hörde jag Adrian säga bakom mig. Jag stirrade kallt min mamma i ögonen och inväntade ännu mer smörjande från henne.

"Då vilar jag väl bara över här i natt, för det börjar bli sent och så tar jag hand om er flock i morgon" Min mammas ord fick mig att gapa av chock. Hon tänkte alltså fortfarande ha ihjäl den flocken hennes barn tillhör? Vad är hon ens för mamma? Jag stod fortfarande i chock medan min mamma gick förbi mig mot alfahuset.

Ljudet av en dörr som slogs igen fick mig att vakna upp ur mitt chocktillstånd. Vad ska vi göra nu då? Allt är förstört! Min blick vandrade vidare till Adrian som också verkade ha varit i någon sorts chocktillstånd. Han kollade förvirrat på mig och verkade inse vad som höll på att hända, för hans ansikte blev helt vitt.

"Jag måste prata med henne" var allt han sa innan han också försvann in i alfahuset. Så nu stod jag här helt ensam mitt på vår gårdsplan. Eller helt ensam var jag inte. Min flock stod fortfarande nervöst runt omkring mig och visste inte vad de skulle göra, medans Red Sun flocken höll på att göra sig hemmastadda.

Jag kollade mig omkring för att få syn på något ansikte jag kunde vända mig till och mötte Becks blick. Den var orolig och förvirrad, precis som jag kände mig innerst inne.

"Du måste sätta flocken i arbete innan de hinner tänka för mycket" hörde jag Becks lugna och mjuka röst i mitt huvud. Trots att han var orolig och förvirrad kunde han göra det rätta i sådana här situationer. Det fick mig att känna mig misslyckad. Det borde vara jag, som deras alfa, som skulle kommit på det och gjort det bästa för min flock.

Jag tog ett djupt andetag för att samla mig innan jag riktade min blick till mina flockmedlemmar som höll på att samlas.

"Ta hand om de sårade och ladda om igen. Jag eller Adrian återkommer när vi vet vad som händer här näst. Ni har varit otroligt duktiga idag och jag är så glad över att vara hemma igen. Det är mitt uppdrag att oroa mig inte erat, så ta hand om er tills jag meddelar något annat!" sa jag med en lite hes röst, samtidigt som jag la in lite av min alfaröst så det lät starkare och inte gick att undvika att lyda.

Jag själv tog de få stegen mot ett träd och krängde av mig kläderna innan jag sprang ut i skogen. Det bästa stället att fundera och tänka på.

-Chris perspektiv-

"Vi måste göra något nu Chris! Jag vet att du också är arg och vill göra detta innerst inne. Vi måste slå till nu!"

Den irriterande rösten, kan den inte bara sluta? Jag blir galen snart! Nu i lite mer än ett dygn har den tjatat livet ur mig och jag står inte ut!

"Snälla, bara håll käften någon gång!" Röt jag argt. Rösten tystnade men började strax efter att klaga på att jag var oförskämd och allt där till. Jag menar klart jag är oförskämd, jag är ju en rouges. Var mer kan man förvänta sig?

Visst var jag också arg över att vår plan gått åt helvete, rent utsagt. Allt hade gått illa när Catelyn lyckats fly. Hon hade sett till att vi inte kunde attackera White Forest flocken när hon var där, för enligt våra spioner hade hennes flock kommit dit också bara efter någon dag. Jag kunde inte riskera att Catelyn skadades i en strid, inte nu, och aldrig igen.

Bara tanken på Catelyn fick det att bubbla i magen på mig på ett sätt jag bara upplevt en gång tidigare, med min mate. Min stackars underbara mate som mördades något förfärligt och kallt av en annan flock.

Jag skulle nog kunna påstå att jag älskar Catelyn och det gör mig riktigt rädd. För jag vet att hon hatar mig efter vad jag utsatt henne för. Hur jag kunde slå henne i hennes vackra, vackra ansikte, med de fina ansiktsdragen och de underbara ögonen. Hur jag kunde misshandla hennes kropp så pass mycket att hon inte ens kunde skifta till sin varg.

Jag var helt totalt misslyckad och skulle för alltid få leva i ensamhet. Nu och för alltid.

Dörren öppnade och jag såg i ögonvrån hur min beta kom in genom dörren. Jag själv satt tillbaka lutad i min stol och kollade ut igenom fönstret. Allt var bara grönt och mörkt. Träden stod tätt och högt utanför vårt flockhus. Huset låg så långt in i skogen man kunde komma och skulle aldrig hittas av någon som inte kände till det.

"Alfa, våra spioner har meddelat att Moon Shadow flocken är nyligen attackerad av Red Sun flocken, precis som du sa skulle hända"

En rysning gick igenom kroppen. Skulle jag få Catelyn till min sida var jag tvungen att göra mig av med hennes flock och hennes mates flock.

"Nu är rätta tillfället Chris! Vi kan attackera Moon Shadow flocken en gång för alla när de är som mest sårbara och utplåna flocken!" där var den irriterande rösten igen. Jag ville bara tejpa igen hennes mun och låsa in henne i en garderob för att aldrig öppna igen.

Men jag visste varför hon så gärna ville åt Moon Shadow flocken. Hon hoppades att Catelyn var där. För hon ville själv bryta nacken av Catelyns vita varg och se livets gnista rinna ut ur hennes ögon. Allt för att hon faktiskt kärat ner sig i Luke, trots att hon svär på att hon inte har det.

"Sophia, säg mig. Är du förälskad i Luke?"

Min fråga kom som en chock för henne. Det syntes så väl att hon inte förväntat sig den frågan. Hon skakade på huvudet och försökte desperat klistra på ett fejkat flin men misslyckades.

"Är du helt efterbliven eller? Klart jag inte är. Jag vill bara se hennes flock död så hon får lida som alla andra fått" fnös hon surt och satte armarna i kors på bröstkorgen.

Jag ignorerade hennes svar för att jag visste att det var så falskt det bara kunde bli. Istället flyttade jag blicken från skogen utanför fönstret till min beta.

"Är Catelyn hos sin flock?" frågade jag allvarligt.

"Nej min alfa"

Jag pustade ut och kände att detta var nog den bästa tiden att anfalla dem för att förgöra dem en gång för alla. Tänk vilken skräck det skulle sprida, den mäktiga flocken Moon Shadow utplånad av rouges. Flockarna skulle kasta sig framför våra fötter för att göra oss till lags och inte få sin flock utplånad.

Dock var det någon som inte höll med om planen. Nämligen Sophia som sjunkit ner i en stol bredvid dörren med ett argt ansiktsuttryck i ansiktet samtidigt som hon stirrade på mig. Hon ville bara åt Catelyn och det var allt. Hon var välmedveten om att jag visste vad hon tyckte. Men jag struntade i det. Ingen bestämmer över mig.

"Gör i ordning flocken. Vi drar till Moon Shadow om en timme" sa jag strängt. Min beta nickade innan han försvann ut ur mitt kontor. Sophia höll äntligen munnen stängd. Från ord vill säga. Jag kunde höra henne fnysa ett antal gånger innan hon argt marscherade ut ur rummet.

Nu skulle Moon Shadow flocken förgöras och Catelyn skulle bli min.

------
Se man på jag lever! Förlåt för den sämsta uppdateringen men jag har haft fullt upp! Och jag kan inte heller säga 'nu när det är jullov kommer jag ha en massa tid att lägga upp kapitel' för det har jag inte. Det är jul, nyår, tågresor till kompisar som bor lite längre bort, hoppkurser i stallet och allt där till.

Som sagt skriver jag allt på datorn så kan inte heller göra det under tågresorna. Men jag lovar er att skriva så mycket jag kan under de dagarna jag är ledig! Så ni ska inte hå kapitel lösa om ni trodde det ;)

Btw ett kapitel från Chris perspektiv, vad tyckte ni om det? Och var tycker ni egentligen om hela situationen Catelyn har hamnat i? UPPLYS MIG ❤️