A Wolfheart

24. You never know how strong your are until being strong is your only choice

SÅ STOLTA ÖVER ER ÄR JAG! Ni slog både röstrekord och kommentarsrekord på mitt förra kapitel! ❤️
Här har ni ett till och alla fina spökläsare får gärna kolla förbi o kommentera dem med 😘

-Catelyns perspektiv-

Det dunkade i hela huvudet och hela kroppen kändes tung. Jag tvingade upp mina tunga ögonlock. Jag mötte bara mörker. Allt var mörkt. Försiktigt satte jag mig upp och kände mig omkring. Bredvid mig fanns en kall vägg som jag trött lutade mig mot. Jag kände igenom kroppen och förutom att jag var trött i hela kroppen och öm i halsen var jag okej. Jag kände längs med halsen och hittade ett ömt ställe. Någon hade gett mig något, antagligen i flytande form.

En lampa tändes plötsligt i rummet och mina ögon stängdes automatiskt av det ljusa ljuset som spred sig i rummet. Jag blinkade några gånger för att vänja mina ögon så jag kunde se vem det var som tänt lampan. Tillslut såg jag konturerna av två män bli allt synligare.

När jag såg de riktigt visste jag inte hur jag skulle reagera. Det var alfan från rouges som jag varit nära på att döda och antagligen betan eller något. Jag visste att de inte ville något gott så ännu mer tryckte jag mig mot väggen. De båda männen kom närmre och närmre mig. Alfan drog fram en stol och satte sig framför mig.
"Nå lilla alfa. Vi har fått reda på en hel om dig Catelyn" började han hånfullt. Jag svarade inte utan tittade bara misstänksamt på de två och tryckte mig ännu mer mot väggen.

"Mina spioner säger att du är en kaxig liten individ. Det märks inte" flinade han. Jag höjde på ena ögonbrynet. Satt han här och förolämpande mig? Jag böjde mig framåt mot honom och kollade honom hotfullt i ögonen.

"Har du berättat för flocken att du nästan dödades av en tjej?" väste jag med ett hånleende. Ett flin växte fram på hans läppar igen.

"Där är hon ju, men glöm inte vem det är som är fångad här" hånskrattade han och reste sig upp från stolen.
Det hela fick mig att bli riktigt ilsken. Hur vågar han bara säga något sådant?! Det var ju liksom inte mitt val att bli tillfångatagen? När de båda männen hade ryggen emot mig tog jag en sista kraftansträngning och reste mig upp. Jag sprang de få stegen fram till alfan som jag listat ut hette Chris. Jag tog ett speciellt tag om hans nacke och arm så han snabbt åkte ner på rygg på det hårda stengolvet. Med ett hårt tag pressade jag ner hans händer ovanför hans huvud. Jag satte mig på hans mage och pressade knäna mot hans armar så han inte kunde röra sig.

"Jag ska ta mig här ifrån om det så är det sista jag gör" fräste jag argt i hans ansikte.
Längre än så hann jag inte förrän betan tog tag om mig och drog bort mig. Jag försökte ta mig loss men han höll mig bara hårdare.
Chris reste sig ursinnigt upp från marken och jag såg riktigt hur det blixtrade i ögonen på honom. Betan höll mig hårdare i armarna. Jag hann inte reagera förrän Chris måttade ett slag mot mitt ansikte. Ett skrik for ur mig och jag försökte återigen komma loss. Han började slå mig i magen och av ren reaktion böjde jag mig så mycket jag kunde framåt. Betan släppte mig och jag föll till marken. Några sparkar mot olika delar av kroppen blev utdelade innan jag tuppade av helt. Mitt medvetna flög i väg med mina drömmar och hopp.

~••~

Denna gången när jag öppnade ögonen snurrade allting. Jag måste fått några sparkar mot huvudet också. Vad skulle jag göra? Jag måste ut här ifrån? Ärligt talat vet jag inte ens vad de vill med mig. Jag visste inte när de skulle återvända in hit så jag var tvungen att komma på något snabbt. Jag satte mig försiktigt upp. Jag mådde riktigt illa men hade inte ätit på ett tag så det fanns inget att spy upp. Jag kom att tänka på att det just nu växte en liten skiftare inom mig. Tanken var skrämmande. Jag var för ung, jag har hela framtiden framför mig. Jag kan inte få barn nu! Fast åt andra sidan vet jag inte om jag kommer här ifrån levande.

Dörren öppnades igen och jag hoppade till. Skräcken kom krypande i kroppen. Jag hade ingen chans mot dessa män. Inte när jag var utmattad. Det var betan som kommit in, jag visste fortfarande inte hans namn. Men jag visste att han var riktigt muskulös och riktigt läskig, jag menar hallå det är en rouges.
Han kom gående fram mot mig och drog upp något ur sin ena byxficka. Det var ett par handklovar. Förhoppningsvis är de inte gjorda av något giftigt material.
"Krånglar du inte nu så lovar jag att inte slå till dig mer än nödvändigt" sa betan och fortsatte närmre mig. Ja det lät ju lovande. Vem vill inte bli slagen mer än nödvändigt liksom? Jag kunde inte hindra mig från att himla ironiskt med ögonen. Snabbt satte betan på mig handklovarna med händerna bakom ryggen. Han drog hårdhänt upp mig på fötterna och jag stönade till av smärtan i armarna.

"Det var för att du himlade åt mig" fräste han i mitt öra. Han knuffade mig framåt och visade att jag skulle fortsätta gå.
Vi gick ut genom dörren och kom till ett vardagsrum där det satt en massa män. Alla var riktigt muskulösa och nu började jag bli riktigt rädd. Den enda flocken som hade såhär muskulösa män var min. Detta var ju helt sjukt.

Vi fortsatte förbi vardagsrummet tills vi
kom till en sorts matsal. På ena sidan av bordet satt Chris, alfan. Betan puttade ner mig på en av stolarna mitt emot och jag blängde argt efter honom när han försvann ut ur rummet. Jag gick över till att blänga på Chris i stället.

När han efter en stund fortfarande inte sa något gav jag upp och bröt tystnaden.
"Vad vill du mig?" fnös jag. Han höjde på ena ögonbrynet åt mig och det där flinet spred sig återigen på hans läppar. Flinade han alltid eller?

"När vi spionerade på dig upptäckte vi ett väldigt underligt beteende hos dig i vissa situationer. Du vet den gången du försökte ta dig ut från sjukstugan till exempel?" flinade han. Jag blev stel i hela kroppen. Han var på väg att komma på min så kallade gåva. Jag bestämde mig för att spela nonchalant.

"Det vet jag ingenting om" sa jag kallt och ryckte på axlarna. Under tiden släppte jag aldrig hans blick.

"Åå jo det gör du och det vet jag" flinade han. Allt jag ville nu var att slå ut det där fula flinet ur ansikte på honom.

"Och hur ska du få reda på det?" sa jag kallt och stirrade honom i ögonen. "Om inte ens jag vet om det" fortsatte jag och flinade nu själv.

"Du vet alla i din flock letar efter dig. Oftast bara två och två. Vi skulle enkelt kunna plocka din bror utan att de andra märkte det" sa han plötsligt och hånlog. Han bytte taktik. Allt för att få mig att prata.

"Tar ni hit honom kommer jag få reda på det innan ni säger det till mig och då har jag och han redan kommit på en plan att komma här ifrån och förinta er en gång för alla" hånade jag honom och log mitt falskaste leende. Chris granskade mig lite innan han snabbt tog upp ett glas och kastade mot mig. Jag gjorde som mina instinkter sa och ryggade undan vilket gjorde att jag flyttade stolen med en sån kraft att den föll bakåt med mig på.
Ett plågat stön for ur mig och jag försökte kravla mig upp i sittande ställning. Inte det lättaste med handklovar och en stol i vägen kan jag ju meddela. En fot sattes på min mage och jag blängde upp på Chris.

"Du är riktigt rolig att reta. Men passar dig, det kan bli värre" flinade han. Innan jag hann reagera hade han sparkat till mig i magen och allt blev svart.