A Wolfheart

26. You're amazing just the way you are

-Catelyns perspektiv-

Smärtan som strålade i handleden fick mig att flämtande öppna ögonen. Chris satt på huk framför mig och granskade mig. Av skräck från gårdagens minnen ryggade jag automatiskt bakåt ännu hårdare mot väggen. En suck lämnade Chris och förvånat kollade jag på honom. Han reste sig upp och jag trodde han som vanligt skulle sätta sig på stolen och granska mig, istället gick han bort till andra sidan väggen och slog sig ner. Jag kollade förvirrat på honom och han kollade tillbaks. Med ett höjt ögonbryn vände jag bort blicken. Vad hade den här mannen nu i tankarna? Vad skulle ha nu göra?
"Vet du vad Catelyn?" började han. "Jag tror du har en gåva. En gåva som inte vi andra har och jag ska ta reda på vad"
Jag skakade snabbt på huvudet för att visa att det inte var sant. Jag insåg ganska snabbt att det nog såg ut som om jag var skyldig i till något.

"Nej, du är galen" fräste jag fram med ihop bitna tänder.

"Jo det tror jag visst" fortsatte han fast med ett lugnt tonfall, vilket gjorde mig ännu mer förvirrad.

"Vad är det för fel på dig?" frågade jag mest för att byta samtalsämne.

"Ingenting, hur så?" frågade han förvånat. Han antagligen inte beredd att jag skulle fråga det.

"Du beter dig annorlunda" fnös jag irriterat. Allt för att inte tänka på handklovarna som grävde sig in i handlederna på mig.

"Absolut ingenting" fräste han argt och reste sig upp. Han kastade en sista blick på mig innan han lämnade rummet och låste efter sig. Det var just den blicken som fick mig att förstå. Den sista blicken han gav mig innan han lämnade rummet.
Han var kär i mig. Mannen som kidnappat mig hade utvecklat känslor för mig och jag visste inte alls vad jag kände. Jag ville bara bort här ifrån ännu mer nu. Vem vet om han snart börjar våldtar mig. Det var nu eller aldrig jag var tvungen att fly. Och jag var tvungen att använda min så kallade gåva.

~••~

Jag tog ett djupt andetag och blundade. Jag fick ner min andhämtning och fokuserade. Snart kunde jag se framför mig vart alla var. Det var tydligen natt för alla hade gått och lagt sig i stort sätt.
Jag hade tur att de inte tagit nyckeln jag lyckats sno åt mig. På darrande ben gick jag mot dörren och var noga med att handklovarna inte skulle nudda huden när jag sträckte min efter nyckeln i min BH. Jag lyckades efter ett tag få tag i den och satte in den i nyckelhålet. Försiktigt vred jag runt på den så det inte skulle höras för mycket. Jag öppnade försiktigt dörren och såg ett fönster lite längre bort i korridoren jag nu befann mig i. Jag hade missat fönstret innan och det var nu min ända utväg om jag skulle slippa smyga förbi några andra rouges.

Snabbt gick jag bort till fönstret och drog upp det. Lättare sagt än gjort med händerna i hopbundna. Jag kollade ut för att se så kusten var klar och hur långt det var på marken. Jag hade turen på min sida och det var inte långt. Max 1,5 meter kanske. Lite osmidigt klättrade jag upp i fönstret och hoppade ner på gräset under. Var jag bara i skogen skulle jag nästan vara säker och kunna maskera min doft.
Så på mina utmattade ben sprang jag så fort jag kunde mot skogen och dess säkerhet. Det var nu eller aldrig.

~••~

I flera timmar hade jag traskat omkring i denna kalla och mörka skog. Det var fortfarande natt och flera gånger fick jag gömma mig för att jag trodde någon förföljde mig. Allt jag ville var hem. Hem till min flock och min tvillingbror. Det var fuktigt och jag anade att det snart skulle börja regna. Min kropp var helt slut. Jag hade inte fått någon näring på länge och jag kände mig svimfärdig.

Efter flera timmar till och dimman hade börjat smyga sig på nu på morgonen, kunde jag skymta ett hus lite längre fram. I hopp om att det var en vänlig flock samlade jag mina sista krafter och stapplade mot huset. När jag fick syn på de andra boningshusen släppte paniken inom mig och jag kände mörkret komma smygandes. Jag var i säkerhet hann jag tänka innan allt blev svart och jag föll till den kalla, våta marken.