A Wolfheart

38. I'm so fucking scared of getting hurt again

"Res dig upp mitt barn och byt om" sa hon med len röst. Mest fick det mig bara att rysa. Jag reste mig upp på darrande ben och hade hela tiden blicken på den svarta vargen som granskade mig med sina kalla ögon. Jag märkte att alla runt omkring mig hade stannat upp men att de samtidigt bevakade varandra noga.

"Vad händer Cate?" Adrians oroliga röst fyllde mitt huvud i tankelänken och det var så skönt att höra att han var okej. Det var även först nu jag insåg att jag fortfarande darrade, näst intill skakade i kroppen.

"Så mycket hat Adrian, jag vet inte vad jag ska göra?" tänkte jag tillbaks till honom. För det var sant. Mitt sinne och min kropp svämmade snart över av allt hat som sköljde över mig.

"Catelyn, andas. Du måste hålla dig lugn. Vi har redan förlorat tillräckligt i detta kriget, vi vill inte starta det igen" fick jag snabbt som svar och han hade rätt. Jag måste göra det som är bäst för flocken.

Jag tog ett stapplande steg mot en buske i närheten där jag visste att jag gömt lite kläder. Det var svårt att få benen att lyda. Jag visste inte riktigt vad min kropp ville, än mindre vad jag ville. All ilska tog över min kropp. Jag stannade upp för en sekund, bara för att tänka. Skulle jag låta min mamma som lämnade mig i sticket få bestämma över mig ännu en gång? Jag bestämde väll själv när jag skulle skifta och ta på mig kläder?

"Catelyn, var snäll och skynda på" min mors röst skar i mina öron. Jag stelnade till av ilska. Varje nerv inom mig skakade. Hon kan inte komma och bossa här mot mig! Jag är alfa och lyder endast mig själv! Snabbt vände jag mig om och mötte min mors ögon. Hon kollade förvånat på mig när hon såg ilskan i mina ögon. Jag tog ett steg fram mot henne och kände hur jag när som helst kunde skjuta i väg med bakbenen i ett långt hopp. Det jag gjorde sen var nog inget som någon var beredd på, inte ens jag.

Min kropp vägrade lyda mig, men jag kan samtidigt inte säga att jag ångrar mig alls vad min kropp gör med mig just nu. Jag springer snabbt de få stegen fram till min mor och knuffar enkelt omkull henne. Jag hamnar över henne och morrar dovt samtidigt som jag blottar alla mina sylvassa tänder.

"Ingen ger mig order, speciellt inte du" morrade jag till hennes tankar. Hon flämtade till av förvåning när mitt meddelande slog ner i henne som en bomb. Jag hann dock inte göra något åt det förrän den svarta vargen knuffat mig åt sidan. Vi rullade runt några varv och jag kände hur Adrian desperat försökte få mig att sluta i tankelänken. Irriterat stängde jag honom ute och fokuserade på vargen som anföll mig.

"Li?" jag behövde min vargs hjälp nu.

'Jag är här Cate'

"Hjälp mig med denna vargen med skada honom inte så allvarligt att han dör"

Strax efter kände jag Li's energi flöda genom kroppen och att jag inte hade full kontroll, vilket jag inte hade innan heller visserligen. Snabbt sparkade jag av mig vargen ovanpå mig med bakbenen och började springa mot min mor igen, all ilska låg mot henne. Hon såg det och innan jag visste ordet av det hade hennes kläder rivit sönder och en brun varg stod på hennes plats. Hon granskade mig noga som för att ta in varje steg jag tog. Jag rusade mot henne, medveten om allas blickar runt omkring mig och den svarta vargen som var efter mig.

Jag tryckte ifrån med bakbenen och hoppade mot henne. Jag hade hennes blick fastnaglad i min och blev därför väldigt förvånad när hon snabbt och smidigt flyttade sig utom räckhåll. Jag landade mjukt efter mitt hopp och stirrade om ännu mer ilsket på henne. Den svarta vargen hade stannat upp och kollade istället bara på mig, beredd att hoppa in i fall.

Jag gjorde ett ytterligare anfall mot henne och denna gången flyttade hon sig inte, men hon kämpade inte emot heller. Vad var nu på gång? For igenom mitt huvud. Så fort min mamma slått i marken tryckte hon undan mig med sådan kraft med bakbenen att jag inte hade en chans.