A Wolfheart

12. Enjoy this moment for this moment is your life

-Catelyns perspektiv-

Jag öppnade sakta ögonen och fick blinka några gånger innan allt blev klart. Jag befann mig i ett flickaktigt rum som jag i mitt undermedvetna kände igen. Jag satte mig försiktigt upp och kände att det redan nu var bättre. Jag undrar hur länge jag sovit sen sist. Min blick fastnade på en gammal man som satt på en stol och granskade mig.

"Harry?" frågade jag förvånat. Vi gillade inte varandra och jag förstod inte varför han satt här inne. Jag menar, jag har svårt att tro att han gör det av egen vilja.

"Catelyn, verka inte för glad. Jag sitter här bara så att de andra kan fortsätta med sitt möte" fnös han.

"Möte? Vakta? Vad tusan pratar du om?" fnös jag. "Har du blivit sinnesjuk gamle man" la jag till med ett flin.

"Mina barnbarn och din bror har inte lämnat dig ur sikte en ända minut och de låter inte vem som helst vakta dig heller" fnös han tillbaks.

"Så, jag är vaken. Du kan gå" sa jag kallt. Det var obehagligt att ha honom sittandes där stirrande på mig. Han svarade inte utan satt bara kvar och tog upp ett glas som stod på ett bord bredvid sig. Jag bara blängde irriterat på honom. Tillslut orkade jag inte med honom mer så jag slängde försiktigt benen över sängen och reste mig upp på vingliga ben. Jag hade fortfarande på mig sjukhuslinnet och kände mig inte allt för vacker, men jag tänkte inte byta om med den gubben här inne. På stela ben gick jag mot dörren.

"Och vart tror du att du är på väg?" frågade han surt.

"Ut här ifrån" svarade jag bara kallt tillbaks.

"Nehej du, glöm det" fräste han tillbaks. Surgubbe, var det ända ord som cirkulerade i mitt huvud. Jag svarade inte honom utan fortsatte ut ur rummet. Jag vågade inte använda min "gåva" igen, förresten visste jag inte om det ens var en gåva. Men i vilket fall så antog jag att de var på Lukes kontor som var det största och mest ljudisolerade rummet. Jag gick dit och stannade utanför. Jag spetsade mina vargöron och tack vare att jag var alfa kunde jag höra tydligare än en vanlig skiftare. Mycket riktigt var de där inne och diskuterade. Jag tryckte snabbt ner handtaget och öppnade dörren.

"Vem vågar komma in utan att knacka?" hörde jag Lukes stränga röst men han blev tyst så fort han såg mig.

"Catelyn?" hördes Adrians mjuka röst. Jag mötte hans blick och log lite försiktigt. Snabbt for han upp ur stolen han satt i och omfamnade mig.

"Hur länge har jag varit borta?" viskade jag i hans famn.

"Ett dygn ungefär" svarade han lågt. "Jag har varit så orolig min älskade tvillingsyster" mumlade han mjukt i mitt hår. Han drog sig ur kramen lite och backade med mig mot fåtöljen han suttit i. Han satte sig ner igen och drog upp mig i knät. Många skulle väl tro att vi var kära eller något, men så var det inte. Vi har bara en väldigt nära syskonrelation.

"Hur mår du?" frågade Beck och Alissa i mun på varandra. Alissa fnittrade till när hon insåg det innan hon kollade glatt på mig.

"Bättre, jag borde kunna skifta i kväll eller något" sa jag mjukt. Jag hade inte hört av Li på hela dagen och jag hoppades bara att hon inte stängde mig ute. "Vad är det ni diskuterar?" frågade jag för att leda bort ämnet från mig.

"Rouges" svarade Luke allvarligt utan att släppa blicken från mig. Det var lite obehagligt eftersom jag hade väldigt bara ben där jag satt.

"De kommer anfalla igen och jag känner på mig att det kommer vara slut striden på ett tag" sa jag snabbt. Ett skratt slapp ur Adrian och jag kände hur han skakade samtidigt.

"Så långt har vi också kommit Cate" svarade Beck mig glatt. Då kom jag att tänka på den vargen som skadat mig. Den måste varit i högposition om den inte fick hjälp av de andra.

"Adrian, vargen som attackerade mig. Var den Beta eller något kommando?" frågade jag och vred ansiktet mot honom. Han såg ut att fundera på det.

"Jo ja, men det tror jag. Inte beta för jag såg betan och alfan försvinna iväg. Men något av kommandona helt klart" sa han fundersamt. De fortsatte att diskutera, medan jag satt i mina egna tankar. Folk från Lukes flock började lämna. Alissa ursäktade sig och försvann med ett sista ögonkast på Adrian som kollade tillbaks. Jag undrar vad som var på gång emellan dem två. Mina tankar avbröts av Beck som sökte min blick. Han hade ställt en fråga.

"Va?" frågade jag förvirrat.

"hur ska vi förbereda flocken undrade jag" flinade han. Beck har alltid en väldigt rolig humor som jag älskar.

"Kör på samma som inför förra striden. Adrian fixar du om det är något problem?" svarade jag och vände mig mot Adrian igen. Han nickade bara till svar och log mjukt mot mig. Jag reste mig försiktigt upp ur hans knä och skulle precis lämna rummet när jag hörde Lukes ljuva röst. Vänta? Ljuva röst? Vad tänker jag med? Usch.

"Catelyn, jag behöver prata med dig. Ensam" sa han allvarligt. Jag nickade mot honom. Adrian reste sig upp tillsammans med Beck och försvann ut ur rummet med ett sista ögonkast på mig.

"Catelyn, du anar inte hur orolig jag varit för dig" viskade han fram. Han hade också rest sig upp nu och gått runt skrivbordet så han stod lutad mot det.

"Snälla Luke, låt oss fokusera på striden. Snälla" bad jag honom. Jag visste nämligen vad som skulle komma. Han skulle försöka charma mig och jag skulle nästan falla innan jag fick dåligt samvete mot min flock och stoppade honom. Han kom närmre mig och nu återstod det inte stort mellanrum mellan oss.

"Catelyn, ge mig en chans" viskade han fram. Jag gav honom en ledsen blick och skulle precis stoppa honom från mera charmerande ord när han tog det sista klivet framåt och pressade sina läppar mot mina. Av ren chock glömde jag bort att besvara kyssen. När hans läppar sedan började massera mina fastnade jag i mitt drömtillstånd och besvarade hans kyss. Mina läppar började röra sig i synk med hans och det kändes verkligen som om vi var gjorda för varandra. Det slog gnistor mellan oss och det gick som elektricitet i kroppen på mig. Jag drunknade i mitt tillstånd och innan jag hann tänkte tryckte jag mig mer mot honom. Att man kunde glömma allting, om världen, ens tillstånd, allt på grund av en liten kyss.

Men en sak var säker, jag hade fallit för denna killen och frågan var om jag skulle kunna ta mig upp igen.