A Wolfheart

30. I'll be okay! Is that what you want me to say?

-Catelyns perspektiv-

Jag vaknade av att jag kände mig granskad, som att någon studerade mig. Varje litet andetag jag tog. Av rädsla att det var Chris hemska blickar öppnade jag snabbt ögonen och kunde för stunden inte minnas var jag befann mig. När jag sökte med blicken igenom rummet fick jag syn på Luke och alla minnen kom tillbaks. Luke reste sig upp från stolen han satt på och gick fram mot mig. Jag kollade hela tiden avvaktande på honom. Han la sin hand försiktigt på min och de välbekanta gnistorna sköt igenom hela kroppen. Jag visste att det var så fel, jag hade avvisat honom. Motvilligt drog jag undan min hand och suckade.

"Jag hörde en grej igår..." började Luke och flackade runt med blicken och vägrade möta min. Jag höjde ett ögonbryn mot honom för att få honom att fortsätta.

"Att du var gravid" fortsatte han tyst. Jag drog häftigt efter andan. Det här kunde inte vara sant. Det här fick inte hända.

"Jo, alltså, det är inte som du tror" började jag trots att jag inte alls visste vad jag skulle säga.

"Okej, alltså Catelyn. Jag är riktigt ledsen för din skull eller vad man skulle säga. Ärligt talat är jag ledsen för allt du råkat ut för den senaste tiden" sa han och jag kunde höra hur han lät en aning frustrerad. Jag tillät mig att visa lite omtanke och la min hand återigen vid hans. Han greppade den försiktigt och smekte min handrygg med sin tumme. En tyst suck slapp ur mig. Vad höll på att hända med mig? I ena minut tänkte jag på Chris, alfa av rouges och i andra minuten tänkte jag på Luke, min avvisade mate. Jag börjar nog bli galen. Mitt i mina funderingar hörde jag Li yla inuti mitt huvud. Av ren chock hoppade jag till och fick undrande blickar från Luke.

"Jasså du är tillbaks. Vart har du varit när jag behövt din hjälp?" fräste jag till henne i mina tankar.

'Förlåt mig Cate, men jag var utmattad. Precis som du' fick jag snyftningar tillbaks.

Jag svarade inte utan mötte istället Lukes blick som såg lika förvirrad ut som innan. Jag svalde och skakade på huvudet för att han inte skulle oroa sig för något, eller misstänka något. När vi satt där och tittade varandra djupt i ögonen slogs dörren plötsligt upp och in kom en vacker, blond tjej jag inte sätt innan. Hon spärrade upp ögonen när hon såg mina och Lukes händer. Lukes släppte snabbt min hand och jag kollade förvirrat på dem.

"Vad gör du här Luke?" hörde jag den blonda tjejen säga. Hon hade en lite irriterad ton.

"Jag hälsade på Catelyn" svarade han snabbt.

"Alissa, hade ju förbjudit dig" fnös hon och stirrade stint in i Lukes ögon. Luke fnös åt hennes svar och himlade med ögonen.

"Du borde knacka innan du går in i någons rum Sophia" svarade han istället kallt.

"Och du borde inte hälsa på ditt ex" svarade hon kallt tillbaks. Det var då det kopplade i huvudet på mig. Luke hade gått vidare och här framför mig stod hans vackra flickvän och stirrade kallt på mig. Jag svängde snabbt benen över sängen så jag satt upp på sidan.

"Catelyn vad gör du?" frågade Luke oroligt när han såg att jag reste på mig.

"Jag behöver luft" fräste jag till svar och ställde mig upp. Jag tog några trevande steg mot dörren där även tjejen som tydligen hette Sophia stod.

Jag hann inte så långt innan Luke tog tag i min arm. Med den lilla energin jag hade i kroppen orkade jag inte dra mig ifrån. Jag andades snabbt som om jag inte fick luft.

"Du ska ingenstans Catelyn" sa han bestämt. Ett hest skratt lämnade mina läppar.

"Och du borde inte komma hit och be om förlåtelse och röra mig, när du har flickvän" fräste jag tillbaks. "Speciellt inte när jag avvisat dig"

Han drog chockat efter andan av mina ordval.

"Sophia gå här ifrån" var det ända han sa. Jag hörde hur hon fnös innan hon försvann ut ur rummet.

"Vad vill du Luke?" frågade jag honom och försökte hålla min röst stadig.

"Okej så jag har flickvän, men det är bara för att du avvisade mig. Du är allt jag vill ha. Mina känslor för dig väger så mycket mer än mina känslor för henne" sa han allvarligt. Det lät som om han försökte låta stark men misslyckades. Jag skrattade hest igen.

"Du är helt otrolig" fick jag fram. Jag vände mig om så jag stod ansikte mot ansikte med honom. Han kollade förvirrande på mig.

"Det låter som om du utnyttjar den stackars tjejen" fortsatte jag.

"Vad är det du inte förstår, allt jag vill är att ha dig. Att kunna kalla dig för min. Då bryr jag mig inte om ifall jag blir tvungen att göra slut med Sophia" sa han och lät en aning irriterad. Han sträckte sig efter min arm men jag ryckte snabbt undan den.

"Rör mig inte" skrek jag kallt mot honom.

"Catelyn..." började han men jag avbröt honom.

"Det var inte du som blev gravid när du var som mest deprimerad. Det var inte du som miste barnet och trots att du inte ville ha den känner du sorg för den, det var inte du som insåg att din avvisade mate hade gått vidare och skaffat flickvän" började jag kallt. "Så kom inte och säg något"

Mitt lilla utbrott tog nästan all min energi och jag var tvungen att ta tag i sänggaveln för att hålla mig upprätt. Luke hann inte svara mig innan dörren återigen slogs upp och Adrian stormade in med Alissa bakom sig.

"Luke! Vad gör du här?" skrek Alissa när hon fick syn på sin bror. Luke svarade inte utan hade bara blicken fäst på mig. Jag kände hur all energi bara rann ur mig. Jag slog upp blicken och mötte Adrians livrädda ögon. Något stod inte rätt till och jag kände på mig att det handlade om mig. Rummet började snurra och snart var Adrian suddig. Jag kände bara hur jag föll och hur en dimma omslöt mig.