A Wolfheart

45. Love is forever

-Catelyns perspektiv-

Att vakna upp ur ett mörker till röster som skriker på varandra är inte något jag skulle vilja rekommendera. Jag kände hur kroppen var tung som bly och hur mina ögonlock stretade emot när jag försökte öppna dem. När ljuset väl sipprade fram mellan mina ögonfransar ångrade jag genast att jag försökt öppna ögonen. Det var så mycket behagligare i mörkret.

Rösterna verkade inte märka att jag vaknat utan fortsatte att skrika på varandra. Jag kunde placera den ena rösten som tillhörde Adrian, men sen var det en kvinnlig som jag inte visste vilken det var.

Jag låg och funderade över det ett tag samtidigt som jag försökt förstå vad de bråkade om. Adrian var inte den som bråkade mer än nödvändigt, i alla fall inte med andra. Mig kunde han skälla på hur mycket som helst. Han tyckte att jag jämt gjorde dumma och idiotiska saker. Vilket kanske stämde i vissa fall.

Jag som var en väldigt nyfiken person började bli riktigt nyfiken vem den andra rösten tillhörde. Åter igen öppnade jag sakta ögonen och råkade göra det precis när Adrian tittade på mig. Jag såg hur han sken upp när han fick se att jag var vaken. Hans armar låg strax där efter om min hals och han kramade om mig, hårt. Min blick for runt i rummet efter den andra personen och jag hittade den i en stol vid väggen.

Med ens ångrade jag att jag varit så nyfiken av mig, för där satt min mamma och kollade... Lättat? På mig. Varför i all världens dagar kollade hon lättat på mig? Hon avskydde ju mig och ville bara se mig död. När jag granskade henne närmre, fortfarande med Adrians armar runt mig, såg jag att hennes ögon var röda. Hon måste ha gråtit, men varför? Adrian var väl frisk? Eller? Jag skruvade på mig i Adrians armar och han förstod att jag ville att han skulle släppa mig.

Han satte sig ner på en stol som stod bredvid sängen jag låg i. Tydligen låg jag i sjukstugan, vilket inte var någon överraskning. Här hade jag varit många gånger innan och det var inget nytt att vakna upp här om man säger så.

Jag granskade Adrian oroligt på jakt efter några skador. Han verkade inte fatta varför jag kollade på honom så för han såg väldigt förvirrad ut.

"Är du okej?" Frågade jag när jag inte såg några synliga fel. Ett hest skratt for ur honom och jag antog att han inte skrattat på väldigt länge.

"Det kom ju från rätt person" skrattade han och la en hand på min arm. Jag kollade oförstående på honom. "Cate, det är inte jag som legat medvetslös i en hel dag"

En hel dag?! Så skadad var jag väl inte?

Fast och andra sidan trodde jag att jag höll på att dö ute på gläntan, så det kan nog stämma i alla fall.

"Men..." Började jag och kollade förvirrat på mamma. Varför hade hon gråtit då? Och varför såg hon så lättad ut? Jag får inte ihop det!

Adrian såg tydligen min blick mot vår mamma för han reste sig upp och ursäktade sig med att han hade lite att göra. Han tänkte på allvar lämna mig här ensam med den kvinnan!

Min mamma reste sig sakta upp ur stolen hon satt i och gick fram mot mig. Hela tiden följde jag henne misstänksamt med blicken. Vad tänkte hon göra?

Hon stannade vid fotänden på sängen och såg ut att fundera på något. Antagligen på vad hon skulle säga. Mitt tålamod var inte det bästa så jag kollade menande på henne. Jag hade inte tid med det här! Fast antagligen skulle jag väl inte få komma här ifrån av Adrian heller.

Mamma bet sig i underläppen innan hon öppnade munnen. Först kom det inte ett ljud ur henne men den suckade hon.

"Snälla Cate, du måste tro på det jag kommer..." Började min mamma. Jag var snabb med att avbryta henne och gav henne en kall blick.

"Kalla mig inte Cate" fräste jag argt. Mamma suckade innan hon fortsatte.

"Catelyn jag har aldrig velat lämna dig, snälla du måste tro mig. Jag älskar dig precis lika mycket som Adrian! Jag ville inte att du skulle få genomlida ett helvete så jag valde att låta dem döda dig, precis som med alla andra tjejer, på grund av din gåva. Världen är full av ondska och alla rouges. Även vissa flockar vill kunna använda din gåva. Jag vet det för jag har precis samma gåva som du. De skulle tortera dig tills du gjorde som de sa och du skulle ständigt vara tvungen att vara på flykt. Catelyn jag älskar dig och Adrian mer än något annat och du måste tro mig när jag säger att lämna dig här åt ödet istället för att ta dig med mig var det svåraste beslutet jag tagit."

Jag tog ett djupt andetag, förvånad över vad hon precis sagt. Tårar rann ner för hennes kinder och hon kollade förtvivlat på mig. Hon visste att jag var som hon. Tankarna gick runt i huvudet på mig. Kunde jag verkligen lita på henne eller var det bara något hon sa? Kanske ville hon använda min gåva och lurade bara mig.

Jag kunde inte tänka klart, jag behövde tid. Men trots att jag var skadad och tydligen hade legat inför döden, med tanke på hur mamma såg ut, så visste jag att tid var vårt största problem. Det fanns ingen tid till att fundera på om jag skulle förlåta min mamma eller ej, inte mitt i ett krig, strid eller vad man nu väljer att kalla det.

"Lämna mig i fred" fick jag viskande ur mig och stålsatte blicken på mina händer. Mamma sa inget utan lämnade bara rummet med en suck. Dock stängdes dörren aldrig utan Luke tittade in. Jag tvingade på mig ett falskt leende och ett flin spred sig på Lukes läppar. Han hade genomskådat mig. Han stod där och flinade mot mig medan hans ögon glittrade mot mig. Han såg så oskyldig och glad ut att det fick det att pirra i hela mig.

Han kom sakta fram emot mig och satte sig på stolen Adrian suttit innan på. Hans hand landade på min och jag kände gnistorna slå emellan oss och drog efter andan. Det var en lika underbar känsla varje gång. Jag visste redan att jag hade känslor för denna killen, riktigt djupa känslor. Men någonstans i bakhuvudet låg Chris alltid och lurade. Kanske var det bara något lockade med Chris för att han var rouges och omöjlig för mig att få? Jag menar ödet hade ju bestämt att det var Luke som var min själsfrände och det måste ju vara av en anledning.

Luke bara granskade mig hela tiden som om han letade efter ett svar på något. Han kramade om min hand hårdare och jag mötte hans blick. Det riktigt lyste om honom och jag förstod att han gillade min beröring precis lika mycket som jag gillade hans.

"Varför kollar du på mig sådär?" Fick jag ur mig med ett snett leende. Han vinklade lite på huvudet som för att granska mig ännu närmre. Jag såg hur hans blick gång på gång fastnade på mina läppar. Jag visste vad han ville.

"Bara kyss mig"

Han såg förvånad ut över mina ord men gjorde mer än gärna som jag ville. Hans läppar sökte sig försiktigt till mina i en mjuk kyss som att fråga om det verkligen var okej. Jag besvarade villigt den och släppte hans hand endast för att kunna linda den runt hans nacke. Gnistorna som slogs vilt i kroppen blev fler och ännu mer behagligare än innan, jag älskade det!

Och jag visste med endast en kyss att Luke var den som var rätt för mig och att ödet inte var så dumt ändå.

"Led Moon Shadow flocken med mig" viskade jag när jag drog mig lite ifrån. Frågan verkade chocka honom ännu mera än kyssen, men det var kanske inte så lustigt. Jag hade ju avvisat honom tidigare.

Han drog mig närmre sig igen och kysste mig hårt. Jag tog det som ett ja.

Chris fanns nu inte längre i mitt liv och skulle aldrig finnas där.