A Wolfheart

42. Even if you are scared, be brave

-Catelyns perspektv-

Några timmar tidigare

Att sitta här ute mitt i skogen där ingen kunde hitta mig var det bästa jag visste. Jag hade precis skickat iväg vår snabbaste budbärare till White Forest i hopp om att de skulle hjälpa oss. Min flock var redan tillräckligt sårbar och jag var rädd att mina flockmedlemmar inte skulle klara av en attack till mot en förvånansvärt stark flock. Jag bad till alla som ville lyssna om att min mamma inte skulle attackera oss. För inte skulle hon väll göra det? Hon kanske hatade mig men hon älskade fortfarande Adrian.

Innerst inne hoppades jag på att han skulle lyckas övertala henne att åka här ifrån utan att förgöra oss. Risken var dock stor att hon skulle ta Adrian i från mig. Jag kände honom så pass bra att jag visste att han var överlycklig över tanken att ha en mor igen. I alla dessa år har vi undrat vad som hänt med henne. Hur hon klarat sig. Vi visste såklart att hon lämnat flocken, men det fanns så mycket annat som kunde hända. Hon kunde ha blivit skjuten av en jägare eller svultit ihjäl för att hon inte hunnit hitta någon annan flock att bosätta sig i. Eller så kunde hon rent utav blivit dödad av en rouges. Man visste aldrig vad de kunde ta sig till.

Allt sånt här gick igenom mina tankar där jag låg i en liten glänta mitt i skogen. Det var så mycket svårare nu att ta hand om flocken och vara en bra alfa än det var förr, innan alla visste vem jag var ville säga. Innan vi hjälpte White Forest flocken. Hade allt blivit annorlunda om vi inte hjälpt dem? Eller hade vi stått inför vår undergång iallafall? Att ha vårt öde vilandes i någon annans händer var inte att rekommendera.

Tydligen var jag inte lika uppmärksam som i vanliga fall för plötsligt kände jag hur jag fick en stor knuff i sidan där jag låg alldeles avslappnad. Jag stängde automatisk ögonen när jag började rulla runt i det mjuka gräset.

När jag väl stannat från att rulla runt slog jag upp mina ögonlock och kom att stirra rakt in i ett par isblå ögon. Det värsta var att jag mycket väl kände igen de ögonen. Det var de ögonen jag hade sårat något otroligt bara för några dagar sedan.

Med ens sköljde skuldkänslorna över mig och jag svalde klumpigt. Hon stod i sin vargform ovanpå mig och jag hade inte en chans att röra mig. Hon riktigt naglade fast mig med sin blick och för första gången på länge kände jag mig illa till mods. Kanske var det för att hon var en av de få personerna som jag hade svårt att avläsa? Eller för att jag faktiskt kände igen mig lite i henne, men ändå inte.

"Varför gör du det här?" Jag hoppades på att jag på något mirakulöst sätt skulle kunna övertala henne att inte göra slut på mig. Kanske inte det lättaste att göra. Tanken slog mig, varför hon egentligen var här. Hon skulle väll inte komma ensam? Men vilka skulle komma med henne? Alissa hade berättat att hon var en omgea och hade alltså ingen flock. Nästan automatisk började mitt sinne leta efter andra runt omkring. Jag hade börjat använda min gåva så pass mycket den senaste tiden att jag näst intill använde den utan att tänka mig för.

Det tog endast några sekunder innan mitt sinne upptäckte till min skräck, eller kanske förtjusning, Chris stå några meter bort och kolla på oss.

"Du vet redan till viss del varför jag gör det här, men jag ska berätta ännu lite mer för dig. Du är en jävla..." Hörde jag Sophias röst i mitt huvud. Jag slutade snabbt lyssna när hon skulle förklara varför. Jag hade ingen lust alls att höra vilken dålig person jag var. Istället vred jag på huvudet mot Chris.

När jag mötte hans blick kunde jag inte låta bli att dra efter andan. Den var full med en massa känslor. Jag kan endast minnas den känslolösa blicken han brukade ge mig när jag var hans fånge. Även om den blicken gick till något svårläst i slutet så var den fortfarande långt ifrån blicken han gav mig nu.

Han mötte min blick med så många olika känslor att jag inte visste vad jag skulle tro. För det mesta var det en massa hat och ilska. Men långt där inne fanns det även en liten del av något kärleksfullt och... Sorg. Mitt huvud var fullt med tankar och allt bara snurrade förvirrande.

Plötsligt kände jag något blött rinna ner för min hals. I samband med det spärrade Chris upp ögonen och jag visste att något illa skulle hända. Det blöta som runnit ner för min hals var i Sanna verket saliv från Sophia. Tydligen måste hon ha pratat klart med mig under tiden jag försjunkit i Chris ögon. Kanske borde jag varit mer delaktig i vårt lilla samtal för hon hade tydligen bestämt sig för att göra slut på mig.

Jag tänkte snabbt igenom mina alternativ och alla strategier i försvar. Kan ju säga att jag inte kom fram till mycket. Jag försökte vika in mina bakben mot mig för att sedan kunna sparka i väg henne. Jag hade tur rent sagt för Sophia hade inte tänkt på den lilla detaljen att man ska vara så nära den man ska döda som möjligt annars kan det som jag ska göra hända. Jag vred huvud så jag mötte Sophias blick. Tydligen var det allt hon väntat på för så fort jag mött hennes blick böjde hon sig ner mot min nacke. Men jag var snabbare. Mina ben tog kraft och jag sparkade snabbt i väg Sophia som med förvånade ögon landade med en duns någon meter bort.

Med snabba, smidiga rörelser tog jag mig upp på benen. Jag visste att Sophia inte var något hot mot mig så jag satte kurs mot Chris i stället. Jag må tycka något om Chris, vad kan jag inte riktigt säga, men han är fortfarande min fiende och just nu känner jag hur mycket hat han utstrålar.

Mina ben rörde sig i snabb takt under mig mot Chris. Jag såg framför mig hur han skiftade till varg och hur hans kläder revs sönder och for överallt. Han stod stridsberedd när jag nådde fram och vi möttes i en stor duns. Vi både for bak något steg. Jag hoppade mot honom och han ställde sig på bakbenen och tog emot mig. Vi ramlade till marken där vi rullade runt vilt fäktandes med benen och huggande med munnen.

Vi fick on några träffar då och då på varandra. När jag äntligen fick övertaget och stod ovanpå Chris och valde mellan att följa mitt samvete eller inte kände jag hur någon knuffade av mig från honom. Det var Sophia. Jag hade tydligen underskattat henne i alla fall. Hon tog ett hårt tag runt min nacke utan att ens hinna mig kämpa emot innan. Wow självklart där...

Jag kände hennes tänder pressas igenom pälsen mot min hud. Det var inte så här jag ville dö. Jag ville dö i en strid mot en jämlike. Jag försökte titta bort mot Chris. Kanske, kanske fanns det något hos honom som gjorde att han ville döda mig själv och inte låta Sophia göra det. Då kunde jag dö på ett mer värdigt sätt.

Jag kunde inte vrida huvudet mot honom men jag kunde se honom lite i ögonvrån. Synen fick mig att bli stel av chock och kanske lite rädsla också. Hans ögon var så ledsna och hela han utstrålade panik. Han började springa mot oss och jag kände hela tiden hur Sophias tänder kom närmre och närmre min strupe. Jag såg även det ögonblicket när han riktigt dansade in i Sophia och vi båda for iväg. Rycket gjorde att hon bet till och jag kände hur det blev svårare att andas. Blod började sippra ut ur min nacke och jag började känna blodsmak i munnen. Jag landade med en hård duns mot något hårt och kallt. Det var ju inte gräs kunde jag säga.

Allt runt omkring började snurra samtidigt som det flimrade. Jag kände hur mitt medvetande sakta började försvinna och mörker omgav min värld.

Var det slut nu? Vad allt över? Skulle jag lämna allt nu?