A Wolfheart

47. A life without you is nothing

-Catelyns perspektiv-

Jag satt i soffan och såg Luke går fram och tillbaks flera gånger i rummet. De hade beslutat sig för att ta med mig till mitt hus i stället för sjukstugan igen. Deras anledning var att de skulle kunna ha koll på mig vilket jag bara hade fnyst åt. Jag var en vuxen kvinna och behövde ingen barnvakt.

Adrian satt i en fåtölj och blängde surt på Luke. Vår mamma var någon annan stans och tog antagligen hand om Chris. Det var bättre än att hon befann sig i detta, redan känslofyllda rum. Nyheten om Chris hade spridit sig till alla tre flockar som befann sig på vår mark. Alla tog det väll olika. I detta rummet där jag, Adrian och Luke befann oss var det också olika reaktioner på det här med Chris. Både Adrian och Luke var glada över att Chris inte var något problem längre. Jag borde vara det också men det känns ändå som att något inte stämmer, som om det inte är över än. Jag vet inte om det har med Chris att göra eller om det har med den här väldigt förvirrade situationen med min mamma att göra. Jag är förvirrad och det är inte bara pågrund av alla tabletter de stoppat i mig. Men på något vis kändes det ändå som att jag och min mamma kanske någon gång i framtiden skulle kunna lita på varandra igen, eller kanske mer jag på henne.

"Luke, snälla sätt dig ner. Du gör mig nervös när du håller på sådär" fick jag ur mig och blängde på Luke. Han stannade upp en kort sekund och kollade på mig innan han började gå igen. "Om du vill ha något att göra kan du gå in på mitt kontor och börja skriva på ett brev till Alissa och Zayn" fortsatte jag ännu mer irriterat. Snälla, kunde han inte bara vara stilla! En fnysning hördes från honom men han vände i alla fall på klacken och styrde stegen mot mitt kontor, så antagligen bestämde han sig väll för att göra som jag sa.

I ögonvrån såg jag hur deppig Adrian blivit på en gång. Jag visste att han kärat ner sig i Alissa som nu hittat sin mate. Det var svårt för honom och att veta att jag inte varit där för honom under denna tiden gjorde mig arg. Han har hjälpt mig igenom så mycket och jag kunde inte ens hjälpa honom med en sådan liten sak. Jag försökte resa mig upp men kände hur orken inte fanns där. Jag sjönk ner i soffan igen och granskade min bror. Han satt lätt framåtlutad och kollade ner på sina händer.

"Du vet, du kommer också hitta din mate någon dag. Alissa är inte allt" försökte jag så omtänksamt jag kunde. Det här var inte riktigt min grej att prata om känslor. Adrian kollade tveksamt upp på mig och jag försökte le ett uppmuntrat leende mot honom. Vet dock inte om jag lyckades.

"Cate, jag vet inte om det här är en så bra idé" började han. Jag kollade förvirrat på honom. Vad pratade han om nu? Det var uppenbart att han bytt samtalsämne, men till vad? "Jag vill inte att Luke tar över vår flock" han måste sett min förvirrade min. När jag hörde honom yttra de orden kunde jag inte annat än att stirra på honom. Mina pupiller smalnade och jag drog in ett djupt andetag. Hur kunde han bara säga något sådant?

"Är du från vettet? Tänker du låta din avsky mot Luke gå ut över mig och flocken?! Du vet att Luke är en bra alfa och kommer hjälpa mig sköta denna flocken galant. Så vad är problemet?" Pressade jag fram mellan ihop bitna käkar. Adrian såg ut att skämmas när han återigen kollade ner på sina händer. Det var inte för någon särskild anledning, han gillade bara inte Luke.

Det var då jag förstod. Han tyckte det var förnedrande att låta Luke bestämma över honom efter allt som hänt. Jag slappnade genast av. Det var bara en olöst tvist mellan Luke och Adrian allt handlade om.

"Kom" sa jag så mjukt jag kunde och klappade på platsen bredvid mig. Tveksamt reste sig Adrian upp och slog sig ner bredvid mig. Jag tog hans händer som var kalla och som darrade en aning. "Luke kommer aldrig få bestämma över dig okej? Detta är vår flock tillsammans även om jag är alfa" viskade jag mjukt fram samtidigt som jag kollade honom allvarligt i ögonen. Ett litet leende började leka på hans läppar. Han la snabbt armarna om mig och drog mig tätt intill sig en broderlig kram.

"Du betyder allt för mig Catelyn. Jag vill bara att du har det bra, okej?" Viskade han mjukt mot mitt hår där jag satt i hans famn. Jag nickade till svar och slog armarna om honom så jag kunde besvara hans kram.

~••~

"Catelyn? Catelyn!" Lukes röst väckte mig där jag låg och sov i soffan. Yrvaket slog jag upp mina tunga ögonlock. Han stod böjd över mig med händerna på mina axlar. "Din mamma vill dig något, hon väntar i köket"

Jag nickade till svar. Luke sträckte på sig igen och hjälpte mig upp på fötter. Hans arm låg beskyddande om min midja medan vi lugnt traskade ut i köket.

Mycket riktigt så stod mamma ute i köket lutad mot diskbänken, djupt försjunken i dina tankar. Luke harklade sig bredvid mig och mamma kollade upp på oss. Hon sken upp i ett leende när hon fick syn på mig. Jag satte mig ner på en av stolarna som fanns i köket och väntade på att mamma skulle börja berätta vad hon ville.

"Jag åker hem"

Jag kunde inte annat än att stirra på henne med vidöppen mun. Visst visste jag att hon skulle åka, men inte så här snart efter allt som hänt. Och vad skulle hända nu? Hade hon slopat alla tankar på att attackera och "förgöra" oss?

"Jag har inget mer att åstadkomma här. Jag kom hit för att förgöra dem som tagit mina barn i från mig, istället har jag fått mina barn tillbaka. Jag ser ingen anledning att strida mot er längre. Dessutom är ni utan fara också. Chris är fångad och under ständigt bevakning och ni har fått en till ledare" hon log mot Luke när hon sa det. Leendet gav mig rysningar. Faktum var att hela hennes ansiktsuttryck gav mig rysningar. Det kändes som att hon hade något annat i lurt. Jag hoppades att jag bara inbillar mig och att det endast är min gamla åsikt om min mamma som spelar mig ett spratt.

"Det var roligt att ha dig här Maria" Luke svarade henne artigt när jag inte gjorde det. Jag litade inte på min mun. Öppnade jag den kanske något olämpligt skulle komma ut.

Mamma tog de få stegen fram mot mig och la armarna om mig. Hon drog in mig i en stel kram som jag inte besvarade. Jag kanske hade bestämt mig för att lita på henne, men så långt som att kramas har vi inte kommit. Så pass mycket har jag inte förlåtit henne. Det kommer att ta tid.

"Vi ses älskling" viskade hon mot mitt hår innan hon drog sig tillbaks. Hon skakade hand lite snabbt med Luke innan hon försvann ut ur rummet. En behaglig tystnad spred sig i rummet. Jag kom att tänka på att Luke skulle skriva ett brev till Alissa. Min blick sökte sig till Luke som redan kollade nyfiket på mig. Jag log ett litet leende mot honom. Nu kändes det som att allt äntligen hade vänt för mig, att turen var på min sida igen.

"Hur gick det med brevet?" Fråga jag Luke mjukt. Han besvarade mitt leende som jag gav honom.

"Det är skickat med budbärare." Sa han med ett brett leende. Han började gå mot mig och jag reste mig upp på lite vingliga ben. Han la sina robusta händer på min höfter och drog mig tätt intill sig. Hans blick släppte aldrig min när han böjde sig framåt. Jag kunde känna hans läppar borstas mot mina och ett lyckorus gick igenom kroppen. "Nu är jag bara din" viskade han fram innan han tryckte läpparna hårt mot mina.

-----
Badamm! Näst sista kapitlet! Väldigt sent och jag är ledsen för det :/ men har redan börjat skriva på nästa kapitel så det borde komma inom kort! :D

Men eftersom att detta kom så sent bestämmer jag mig för att släppa första kapitlet på en ny bok strax efter detta kapitlet. Min syster som är ett fan av The Fooo Conspiracy har tjatat ihjäl mig (nästan bokstavligen) om att jag ska skriva en fan fiction. Så det gjorde jag. Kommer jag ångra det? Antagligen 😂

I vilket fall så är det inte bara kärleksgnabb i den berättelsen för sådant kan jag inte skriva. Ta er gärna en titt :)

Kram, WhateverSmile