A Wolfheart

13. You're always on my mind

-Catelyns perspektiv-

Jag satt i soffan inne i huset jag och Adrian fått låna under tiden vi var här. Lätt lutad framåt och med huvudet i händerna satt jag och funderade. Jag funderade på allt. Vi skulle snart bli attackerade vad vi hoppades var sista gången på länge. Allt måste sitta och strategin måste vara glasklar. Detta var vad jag egentligen skulle ägna mina tankar på, men i stället vandrade de gång på gång iväg mot Lukes håll. Gång på gång blev jag irriterad på mig själv på grund av det. Jag tvingade mig då att fundera på striden igen, men inte heller den gången lyckades jag. Tankarna gled snabbt i väg mot den här konstiga egenskapen jag upptäckt tidigare tillsammans med Li.

Jag hörde hur dörren öppnades. Hallen låg angränsande med vardagsrummet. Jag var glad att jag bytt kläder till mjukiskläder och inte längre hade sjukhuslinnet på mig.

Två glada och pigga röster fyllde rummet. Jag kollade snabbt upp och såg Adrian och Alissa komma in. Jag höjde på ögonbrynet åt dem och såg hur en rodnad började pryda Alissas kinder. Jag ignorerade det för tillfället och la återigen huvudet i händerna för att fundera. Jag hörde viskningar och hur dörren återigen öppnades och stängdes. Soffan sjönk ner bredvid mig och två musklade armar la sig runt mig. Jag andades in den bekanta doften av min tvilling bror och beslöt mig för att andas ut och slappna av.

"Prata med mig Cate?" viskade han i mitt öra och strök mig över håret. Jag suckade och borrade in ansiktet i hans bröst.

"Jag vet inte Adrian, jag vet inte" mumlade jag.

"Du kan ju börja med Luke?" frågade han försiktigt. Jag drog mig lite ifrån honom så jag kunde möta hans blick. Jag höjde på ena ögonbrynet i en frågande min.

"Du kan ju börja med Alissa" härmade jag honom. Ett lätt skratt undslapp hans läppar.

"Men det är inte jag som beter mig annorlunda i deras sällskap" skrattade han. Jag stelnade till. Detta såg han ju självklart direkt.

"Jag har något jag behöver berätta Adrian" mumlade jag och la huvudet i händerna igen. Jag behövde välja mina ord noggrant. Han satt tålmodigt och väntade på mig. Det var det bästa med Adrian, han hade alltid tålamod när det gällde mig.

"Jag har upptäckt att jag kan göra något andra inte kan" sa jag snabbt så det var svårt att höra. Dock är Adrian en skiftare så självklart hörde han det.

"Vad menar du?" frågar han mig förvirrat.

"Adrian det här är verkligen inte enkelt, låt mig förklara innan du ställer frågor" suckade jag frustrerat. Jag försökte hitta de rätta orden att förklara med. Det var inte lätt. Jag var rädd att han skulle ta allt fel. Kanske skulle han inte bryr sig om mig mer.

"Ibland har jag fått typ inblickar om vart skiftare är placerade, åt vilka håll de rör sig. Här om dagen lyckades jag göra det själv på egen hand. Även om jag blev väldigt yr och tung i huvudet efter åt" mumlade jag fram. Adrian var tyst och sa inget. Jag började bli orolig att han hatade mig nu. Det skulle jag inte klara av att leva med.

"Snälla säg något" flämtar jag fram, nu nära till gråt.

"Berätta aldrig detta för någon, utöva det aldrig utan att jag är i närheten" sa han allvarligt. Jag blev förvånad av det han sa. Jag fattade att jag inte skulle säga det till någon men varför fick jag inte öva på det?

"Varför får jag inte öva på det?" frågade jag honom. Han kollade på mig som om jag inte vore klok.

"Men det fattar du väl? Vi vet inte hur det påverkar dig! Du kan skada dig" sa han allvarligt. Jag fnissade till, glad över att han inte var arg på mig.