A Wolfheart

21. Learning is a gift even when pain is your teacher

-Catelyns perspektiv-

Det finns inga ord som beskriver hur jag känner mig nu. Inte ett ända. Jag orkar fan i mig inte mer! Jag vill bara att allt ska bli som förr! Ingen vill hjälpa oss, för vi har aldrig hjälpt dem. Vi kommer få klara oss ur den här situationen ensamma. Mot hundratal, kanske tusental rouges. Bra jobbat där Catelyn! Du vet inte ens om det är en situation för du har ingen information som helst! Du vet inte om de kommer anfalla, du vet inte om dem spridit din existent och du vet absolut inte om de listat ut att du har en gåva.
Så här sitter jag nu som vanligt på mitt kontor där jag suttit de senaste dagarna och diskutera med mig själv. Hälsosamt? Antagligen inte.
Det är det ända jag sitter och funderar på, hur vi ska klara oss utan en strid mot rouges, eller Black Moon flocken som de nu kallar sig. En flock med massa avvisade skiftare. Jag menar de är ju avvisade av en anledning!
Så i stort sätt all skötsel av flocken har jag överlämnat till Adrian och Beck. Jag vet inte ens om jag kan kalla mig själv för alfa längre. Dessutom har jag bestämt mig för att absolut inte använda min gåva förrän detta är över. Varningen att de hade spioner överallt gjorde mig otroligt misstänktsam. Ibland kunde jag inte ens undgå att vara misstänktsam mot min egna bror.
~••~
Jag vaknade upp ur min diskussion med mig själv av att det knackade på dörren. Med en hes röst som man får ibland när man inte använt stämbanden på länge svarade jag att personen kunde komma in.
Dörren öppnades och min underbara tvillingbror kom in. Han hade som vanligt ett oroligt ansiktsuttryck. Det hade han haft den senaste tiden jag var i närheten av honom.
"Kommit på någonting?" frågade han mig oroligt. Han visste att jag blev bara mer och mer deprimerad. Dock trodde han det bara berodde på rouges men så var inte fallet. Luke var en stor del av min depression och fyllde ofta mina tankar när inte rouges gjorde det. Hade jag fått välja hade jag hellre tänkt mer på farorna som rouges kunde göra än på Luke. Men man fick inte alltid välja.
Jag skakade på huvudet som svar på Adrians fråga. Jag lutade huvudet i händerna för att göra det bekvämare för mig. Jag hade inte sovit mycket den senaste tiden och sist jag kollade mig i spegeln som måste ha varit för någon dag sen, kanske två? I vilket fall så hade jag sett utbränd ut med mörka ringar under ögonen, blek och Adrian hade påpekat att gnistan i mina ögon var borta.
"Ville du något särskilt?" frågade jag honom trött.
"Vi borde skicka efter hjälp? White Forest kanske hjälper oss?" sa han oroligt. Jag visste att oron var för mig.
"Det finns ingen hjälp att hitta! Ingen skulle hjälpa oss efter att vi nobbat dem! Och våra chanser hos White Forest flocken är borta, jag förstörde dem!" utbrast jag. Adrian kollade chockat på mig efter mitt lilla utbrott. Försående la han huvudet på sned och granskade mig oroligt. Han var alltid orolig nu för tiden.
"Säg till om du behöver något sis" sa han snabbt strax innan han försvann ut ur rummet. Allt jag gav ifrån mig var en suck. Det jag behövde kunde inte min kära bror hjälpa mig med.
~••~
Jag kände hur illa måendet växte. Jag hade vaknat mitt i natten och kallsvettats. Jag for upp ur sängen och in i badrummet. Jag hukade mig ner vid toaletten och kände hur hela gårdagens lunch kom upp. Jag lutade mig utmattat bak mot väggen. Höll jag på att bli sjuk? Bäst att kolla upp det nu direkt. Även om det var mitt i natten var det alltid någon som jobbade i sjukstugan i fall det skulle hända något.
Slut i kroppen reste jag mig försiktigt. Jag hade på mig ett linne och mjukis shorts. Så på vägen ut tog jag även på mig en kofta.
Jag stapplade över gårdsplanen utanför husen mot sjukstugan. Det var släckt och öde överallt förutom det lilla ljus som kom från fönsterna i sjukstugan. Jag öppnade snabbt upp dörren och genast kom en sjuksyster gående mot mig. Jag visste sedan innan att hon hette Maria och var en av de duktigaste här. Hennes min blev orolig när hon fick syn på mig.
"Alfa? Är du okej?" frågade hon oroligt. Jag kände mig yr och tog stöd mot väggen. Hon höll hårt om mina armar och granskade mig oroligt.
"Kom med här" sa hon allvarligt och drog med mig in i närmsta sal. Hon la mig bestämt ner på sängen och satte sig själv ner på en pall bredvid.
"Catelyn, vad har hänt?" frågade hon oroligt samtidigt som hon kollade igenom lite rutiner.
"Jag vaknade av att jag kallsvettades och var illamående. Sen spydde jag och kom direkt hit" viskade jag fram. Maria nickade till svar och fortsatte med rutinerna. Hon fick mig även att ta någon sorts tablett som hjälpte mot illamåendet. Tillslut satte hon sig bara ner på pallen och kollade på mig. Jag kunde inte riktigt läsa av henne om det var goda eller dåliga nyheter hon höll inom sig.
"Maria" började jag varnande. Allt för att hon skulle säga det hon upptäckt.
"Jag vet inte hur en så pass ung person som du kommer att ta det Catelyn" började hon. Det var verkligen allvarligt om hon sa Catelyn istället för alfa. Jag kollade menande på henne att hon skulle fortsätta.
"Ni är gravid"