A Wolfheart

41. Be real.

-Adrians perspektiv-

Rouges vällde fram från skogen och attackerade våra flockar. Till och med min mamma som visste att detta skulle hända var förvånad. Hon trodde inte de skulle komma så snabbt, hennes gåva hade förrått henne. Vi båda stod i dörröppningen till mitt och Catelyns hus och kollade ut över gårdsplanen där våra flockmedlemmar stred för sina liv. Rouges var många, mer än jag sett tidigare.

Min blick for över hela det stora området med vargar på jakt efter min syster. Jag visste att hon var i fara annars hade hon inte skrikit i tvillinglänken. Jag såg henne inte någon stans och fick mer och mer panik. Hade hon varit död hade jag känt det och det hade jag inte.

Jag letade snabbt upp Becks sinne bland alla vargar. Kanske hade han sett något.

"Beck! Har du sett till Catelyn?" frågade jag oroligt till honom. Jag såg honom strida mot två vargar lite längre bort. Han bröt nacken av den ena innan jag fick svar.

"Hon försvann in i skogen efter bråket"

Skogen, varför tänkte jag inte på det?! Hon går alltid till skogen för att tänka, så varför skulle hon inte göra det denna gången?

Jag skiftade snabbt till min varg och började springa med målmedvetna steg mot skogen. Jag undvek så många rouges jag kunde men var illa tvungen att försvara mig mot några.

"Cate?" försökte jag gång på gång att få kontakt med henne igenom tankelänken, men jag fick aldrig något svar. Jag använde alla möjliga sorts sätt för att hitta henne. Lukten, tankelänken, jag försökte till och med tänka som henne.

Plötsligt hörde jag röster lite längre fram. Det var flera stycken och en av de kände jag igen. Jag kunde bara inte placera den. Jag hoppades på att Catelyn var där och sprang fortare igenom skogen. Rösterna blev högre och jag kunde höra hur de bråkade. I hopp om att de var för upptagna för att märka mig gömde jag mig bakom en buske för att kunna se hur situationen såg ut.

Jag drog chockat efter andan när jag fick syn på min syster. Hon låg alldeles orörlig på marken och jag kunde inte ens avgöra om hon andades eller inte. Hennes varg som hon var hade röda fläckar lite överallt efter sår. Framför henne stod Sophia i bara en lång tröja. Hon hade tydligen precis skiftat tillbaka från vargform. Det måste vara Sophia jag kände igen innan på rösten. Men vad gör egentligen hon här? Vad är det som händer? Mina frågor blev ännu flera när jag fick syn på ledaren av rouges, Chris, som Catelyn berättat att han heter.

De båda stod och skrek på varandra och verkade väldigt upprörda. Jag ser hur Sophia skiftar till varg igen och sätter en av hennes klor mot Catelyns bröstkorg. Hon tänkte döda Catelyn sakta. Jag såg hur Chris blev stel av skräck, men jag kunde inte förstå varför. Kan han ha kommit på Catelyns gåva? Jag hoppas innerligt inte det, för hennes egna skull.

När jag såg hur det började sippra fram blod från stället där Sophia hade sin klo tryckt mot Catelyn kunde jag inte behärska mig längre. Jag tog ett djupt andetag innan jag ylade det högsta jag kunde, allt för att någon från min flock förhoppningsvis skulle få reda på vart vi var ungefär. Både Sophia och Chris kollade chockat mot busken jag kastade mig fram ifrån. Jag sprang det fortaste jag kunde och kastade mig på Sophia. Vi ramlade båda omkull och rullade runt i gräset, vilt kämpandes om att få leva.

Jag morrade hela tiden argt mot henne medan hon fräste tillbaks. Faktiskt påminde hon lite om en katt när hon fräste så. En arg och listig katt. Hennes svarta ben fäktades ilsket och hennes mörkbruna päls yrde när hon rörde sig.

När jag äntligen fått fast Sophia under mig efter många runder av brottning, naglade jag fast min blick i hennes.

"Vad gör du här?" Jag försökte så mycket som möjligt att få min röst att eka i hennes huvud. Tyvärr kunde jag inte veta om jag lyckades eller inte.

Hon svarade mig inte utan tittade mig bara trotsigt i ögonen.

"Du är en rouges eller hur?"

Jag såg hur det ryckte i hennes vargs mungipor, men inte heller denna gång svarade hon mig.

"Jag vet inte vad ni sysslar med, men ingen skadar min syster eller vår flock och du ska få sota för det"

Jag märkte aldrig att jag lossat lite på greppet om henne förrän ett par bakbenen sköt iväg mig i luften. Hon hade lyckats sparka av mig från sig och jag landade med en stor duns på marken. I ögonvrån såg jag hur Chris var böjd över Catelyns varg. Han droppade något in i hennes nos, vad vet jag inte. Men jag var rädd för att det var giftigt. Han kanske dödade min syster här och nu.

Jag hann i alla fall inte göra något förrän Sophia naglat fast mig i marken. Jag såg hur hennes ögon var skadeglada och jag antog att det var för något Chris gjorde med Catelyn.

Ett ylande från skogen hördes och snart såg jag i ögonvrån en massa vargar komma springandes. De alla stannade upp och ställde sig på ett långt led så vi nästan blev omringade. Jag såg ett välbekant ansikte komma fram emellan alla vargar. En skiftare jag i vanliga fall skulle hata att ha i min närhet men som jag faktiskt var ganska glad över var här nu. Jag såg hur Sophia släppte fokus från mig och kollade upp mot Luke som stirrade på någon bakom mig. Jag antog ganska snabbt att det var Catelyn han stirrade på. Sophias ögon vidgades och hennes mun öppnade sakta av chock. Hennes reaktion kunde bara tyda på en sak, hon var förälskad i Luke.

Jag tog min chans och välte omkull henne nu när hon inte hade all fokus på mig. Snabbt tog jag ett stadigt grepp om hennes nacke. Jag kände hur hela hon stelnade till i kroppen. Jag blickade upp mot Luke och såg hur han stirrade på oss två.

"Ledsen Luke, men hon torterade Catelyn" skickade jag snabbt till hans tankar. Luke blinkade chockat innan hans ögon fylldes av hat. Jag log nöjt inombords. Det var precis det här jag ville åstadkomma. Jag vände fokusen mot Sophia igen och vred sakta på mitt grepp om hennes nacke så hon sakta, men säkert plågades till döds. Det låter kanske hemskt, men hon kan ha dödat min syster och jag är inte rädd för att hämnas.

"Tänk att inte ens din stora kärlek bryr sig utan står bara där och kollar på när du sakta men säkert dör" skickade jag till hennes sinne. Jag ville att det skulle vara mina ord som var det sista hon hörde.

Plötsligt på en sekund for Luke förbi mig i snabb fart. Jag fattade inte vad som hänt men av ren reflex när något oväntat hände bröt jag nacken av Sophia. Jag såg hennes kropp bli livlös och hur livets gnista sakta, sakta försvann från hennes ögon och blev tomma och i håliga. Jag hade dödat Sophia och jag var inte ens ledsen för det.

Snabbt vände jag mig om och fick se något som chockade mig ordentligt. Det chockade mig så mycket att jag inte kunde röra mig. Jag kunde bara stå där och se på. Även en annan person stod i utkanten av mitt synfällt och fick allting att bli bättre, speciellt på grund av i vilket tillstånd den stod i.

Vad hände nyss?

Eller rättare sagt, vad kommer hända?

----
Här är ett kapitel till precis som jag lova. MEN tyvärr kommer inte min överraskning med pågrund av komplikationer :( så vet inte hur lång tid det tar innan jag kan ge er den :/

Berätta gärna vad ni tyckte om kapitlet! ❤️