-Catelyns perspektiv-
Vi sprang så fort vi kunde. Vi hade gett oss av strax efter. Micke hade fått stanna kvar hos White Forest för att vila upp sig. Alla flockmedlemmar plus tiotal till som Alissa och Luke tvingat på oss sprang bakom oss. Jag försökte hela tiden att kontakta någon utav mina flockmedlemmar och jag gissar på att de andra försökte samma sak.
Det var sen middag och solen lyste upp skogen. Hade jag inte haft bråttom hade jag gärna stannat upp och njutit av den vackra skogen som såg slående magisk ut.
Ingen hade fortfarande fått kontakt med någon ur vår flock och jag tog till min sista åtgärda, min gåva. Jag hade ju trots allt bestämt mig för att använda min gåva till min fördel.
Jag fokuserade noga och kunde känna min energi från gåvan spela runt i min kropp och blanda sig med mina vargegenskaper på ett sätt jag aldrig tidigare hade upplevt. Att jag inte tänkt på att använda den i vargform innan kunde jag inte förstå. Visst, jag hade upptäckt min gåva i vargform men jag hade aldrig använt den kontrollerat i vargform tidigare.
I mitt huvud kunde jag se och känna naturen framför mycket bättre än när jag var i människoform. Jag kunde lätt se mina följeslagare bakom mig. Det var inte långt hem här ifrån så jag borde kunna se min flock också. Om jag bara koncentrerade mig lite till.
Låt mig förklara för er som inte förstår. Det är inte så att jag ser klara bilder framför mig som att där är en svart varg, där är en grå och så vidare. Utan jag mer ser energier från levande ting. En nästan död skiftare är tillexempel blå nästan vit och en energisk skiftare riktigt lyser rött, orange och alla dess nyanser. Ni kan ju bara tänka er hur förvirrat det här var för mig i början.
Som om ett ljus gick upp för mig fylldes mitt huvud med bilder av vargar. Striden var fortfarande i full gång. Inte lustigt att de inte hade tid att hålla koll på sin tankelänk. Jag kunde inte avgöra vilka som var från min flock och vilka som var från Red Sun flocken.
"Flocken är inte långt framför oss, striden är redan igång" meddelade jag mina flockmedlemmar bakom mig. Jag fick snabbt svar och vi ökade farten ytterligare lite.
Det tog inte lång tid i denna fart innan vi kunde se flockhuset mellan träden. Scenen som utspelade sig framför huset var något som ingen alfa ville se. Flera skiftare liggande orörliga på marken och många skadande, samtidigt som de flesta fortfarande stred.
"Moon Shadow flocken! Lystring! Vi är tillbaks, er alfa är tillbaks! Nu vinner vi den här striden en gång för alla och visar varför vi är den mäktigaste stridsflocken!" ekade Adrians röst i mitt huvud. Jag kunde se framför mig hur flera stannade upp en kort sekund innan de med ny energi stred vidare. Adrian och de andra kastade sig in i striden för att hjälpa till. Jag själv stannade upp och kastade ett granskande ögonkast över striden. Jag var tvungen att hjälpa de som behövde hjälp först och främst. Mina ögon fastnade direkt på en av de lite mindre vargarna. Det var en av ungskiftarna som vi kallar dem, tonåringarna med andra ord. Hans energi försvann sakta men säkert och jag såg hur det blödde rikligt från ett av hans sår från bogen. Snart skulle fienden få ett tillräckligt starkt övertag och bryta nacken av den unga killen. Jag kände spänsten i mina bakben och ivern i mina ådror. Med ett långt språng hoppade jag över några fallna skiftare och sprang snabbt mot killen.
Det var en kamp mot tiden när jag såg hur fienden böjde sig ner mot hans nacke. Jag tog ännu mer kraft och sprang. Folk skulle säga att jag sprang fortare än vinden. När jag var tillräckligt nära tog jag sats och sköt ifrån med mina bakben. Jag hoppade snabbt mot fienden som stod över killen och fällde honom till sidan. Vi rullade runt några varv tills jag stod ovanpå honom med ett dödligt grepp och hans nacke.
ŞİMDİ OKUDUĞUN
A Wolfheart
Kurt AdamVad gör man när ens plikt står i vägen för sin sanna kärlek, sin mate? © whateverSmile on Wattpad