Drakens Eld (REDIGERAS)

Kapitel 1

OBS: REDIGERAR ALLA KAPITEL JUST NU! De som det inte står "~Redigerat~" på har inte blivit det än ^^

~Redigerat~

Tredje persons Pov:

Dom bruna ögonen betraktar hjorten framför sig och ler. Munnen som tillhör samma ansikte ler smått och låter ögonen betrakta hjorten som kollar på henne i någon sekund för att sedan vända sig om och börja gå iväg, kanske till sin familj eller för att beta någon annanstans, solen hamnar på hornen som glänser till och försvinner in i skogen. Esmeralda ler för sig själv, vänder sig om och börjar gå tillbaka till sin by Hebbeby. Byn är en typisk bondeby med många bondgårdar och ett centrum där vissa affärer finns, det är också där alla handelsmän samlas en gång om året för att sälja sina färglada kläder från huvudstaden eller sina smakrika udda kryddor.

Hon stannar tvärt upp och ser förfärat på synen hon har framför sig. Byn står brand och människor ligger under bjälkar och mammor flyr med sina små barn på ryggen. Allt som känt som hemma står nu i brand, och det finns inget hon kan göra åt det. Alla människor hon har känt i så många år, ligger antigen döda, skadade eller så flyr dem i panik. Men trots allt hon ser vill hon inte ta in det, hon vill att allt ska vara en mardröm, en hemsk mardröm. Att hon ska vakna upp på i sin säng av trä med några filtar över, höra sin äldsta bror Mauri snarka högt. Hon vill vakna upp hemma. Hemma.

På någon sekund har hon börjat springa mot sin, och sina bröders, gård, som kallas Moultir. Namnet Moultir fick den då hennes släkt har haft det namnet det i flera århundranden. Men det fick hon reda på först för 3 somrar sedan, då henner fars bror sökt upp henne och hennes bröder, när han var döende. Han dog natten efter det i värdehusets säng. Hon hann aldrig fråga om hennes mor som försvann när hon fortfarande var liten och inte kunnde minnas något om hennes mor. Allt hon minns var att hon hette Alice och att hon hade en trygg varm famn. Heter, hon kanske fortfarande lever.

Hon har knappt vågat titta på vägen till gården, rädd för vad som väntar henne, men någon gång måste hon öppna ögonen. Över om hon aldrig vill se sanningen måste hon, för sina bröder. Om hon aldrig öppnar ögonen kommer dem vara tvungna att leva utan henne.

Med en kraftansträngning öppnar hon förfärat sina ögon, redan innan hon hade öppnat dem var det som om hon visste. Överallt är det trä som brunnit så länge att det hunnit blivit svart, huset står i lågor ser ut som att kunna rasa när som helst, så som ladan redan gjort. Alla stackars djuren har blivit mosade under ladans tyngd när den rasat över dem. Hur hon vet att djuren är döda? Om någon lever så är det ett mirakel, ingen överlever all ladans tyngd. Grödorna som nästan är klara att skörda står i lågor tillsammans med gräset runt om huset. Den mörka röken får det att rinna tårar ur Esmeraldas ögon, det blandas snabbt med hennes egna tårar när hon inte ser sina bröder utanför huset.

"Mauri! Louis!?" Skriker hon förtvivlat och söker med blicker runt om sig ihopp om att hitta dem stående någonstans.

Hon inser snabbt att de måste vara kvar i huset och rusar in. Som tur är så lyckas hon undvika all eld, men hennes hals drabbas snabbt av röken och hon måste hosta hela tiden. Hon hittar Mauri under en bjälke och försöker förgäves gräva upp honom. Hans mörka bruna hår ligger klistrad mot hans svettiga panna, och de bruna ögon lyser av skräck och fruktan.

"Ta hand om de som lever istället Es..." säger han med en röst tjock av all rök.

"Jag kan inte lämna dig här..." svarar hon förtvivlat.

Hennes ögon tåras åter igen och hon ser sig förtvivlat omkring efter något som kan hjälpa honom. Hans andetag blir tyngre och tillslut slutar hans andning helt.

"Lämna mig inte!!" skriker hon, mer förtvivlat än någonsin. "Jag klarar mig inte utan dig.."

Tårarna rullar ner för kinden och hon upprepar orden många gånger. För varje gång sänktes hennes röst. Men brodern vaknar så klart inte av att hon skriker. Någon tar tag i hennes axel och får henne att följa efter, iväg från gården.

"Men..." snyftar hon "Mina bröder...."

Hon lyfter blicken och kollar in i en kvinnas ansikte. Hon har ljust kort hår och gröna blodsprängda ögon av röken. Hon ropar på någon och någon lyfter upp henne. Tårarna täckte hennes ögon så hennes syn försämrades så mycket att hon tillslut helt enkelt bara stängde de.

----------

Kapitel 1! Vad tyckte ni? Imorgon kommer kanske nästa kapitel!